Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

utanför bostaden befintliga breccian, som nu är nästan fullständigt undersökt, men hvarest man på åtskilliga fots djup bland annat funnit den märkliga afbildning af en menniska, jagande en bisonoxe, hvilken här nedan meddelas (B. 31). Strax invid denna plats hafva vi, vid foten af klippväggen, ett annat parti af breccian, med några mörka, mellan stora klippblock utgräfda gångar. Af klippblockens läge i breccian kan man sluta till, att de fallit ned från den branta klippväggen på skiljda tider och att menniskorna, om ock vid hvarje klippras bortskrämda från sitt hemvist, likväl snart återkommit till sina gamla härdar och der mellan de nedfallna blocken tändt nya eldar och hållit nya måltider. Så väl vid sidorna af sådana klippblock som under och öfver dem hafva de nämligen qvarlemnat i jorden många intressanta minnesmärken, bestående af redskap och skulpturarbeten. Men man har funnit mer än så; ty om ock menniskan vid de flesta af dessa klippras hunnit rädda sig undan, har hon dock åtminstone en gång blifvit på platsen. För ungefär ett år sedan, egendomligt nog nästan samtidigt med det ofvan beskrifna fyndet vid Mentone, lyckades det nämligen Massénat, i sällskap med Lalande och Cartailhac, att tätt inunder ett af dessa stora klippstycken i breccian, på ett djup af nio fot under jordytan, uppdaga ett i hög grad intressant skelett af en menniska, hvilken af de enskilda benens läge visade sig ingalunda vara der af andra menniskor jordad, utan påtagligen öfverraskad och dödad af det öfverliggande, nedramlade klippstycket och ögonblickligen der begrafven af den jordmassa, som nästan