Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

egentlig grotta, de andra båda deremot klippskjul, äro fynden i dem så öfverensstämmande, att de helst böra sammanföras vid beskrifningen. Skilnaden mellan grottor och klippskjul är också ej så väsentlig som den kan förefalla. Invånarne vid klippskjulen hade utan tvifvel äfven skaffat sig tak öfver hufvudet mot regn och snö, ty om ock ej den framskjutande klippan gaf dem ett tillräckligt sådant skydd, hade de sannolikt hittat på att begagna sig af den rundt omkring dem växande skogens trädstammar,, dess grenar och ris, för att deraf sammanfoga hvad klippan sjelf ej gaf dem af väggar och tak. För den, som ser de än i dag i klippskrymslena inbygda husen, framställer sig ovilkorligen den tanken, att dessa på sätt och vis utgöra en qvarlefva af en sådan urtida bygnadsstil, fastän man i senare åldrar förstått tillgodogöra sig stenen såsom material för sina bygnader.

Klimatet närmade sig ännu under den period, då La Madelaine och de dermed samtida grottstationerna voro bebodda, polarländernas, och djurens hudar voro alltjämt nödvändiga såsom skydd mot kölden. Bisonoxen och vildhästen funnos ännu i mängd, och renen hade så betydligt tilltagit i antal, att man till och med, såsom ofvan är anfördt, efter den benämnt denna tid rentiden. Äfven kronhjorten var nu ganska allmän, men deremot finna vi blott ringa spår af de stora tjockhudade djuren, äfvensom af lejon, björn och hyäna. Rofdjuren representerades nu hufvudsakligen af vargen och räfven. I denna djurverld hade det blifvit lättare för menniskan att strida för sin tillvaro, och af de funna redskapens