Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

art se vi ock med säkerhet, att hon varit en ifrig jägare, utrustad med något bättre vapen än under föregående skiften. Flintan användes nu mera sällan till pil- och spjutspetsar, utan i stället såsom verktyg för att bearbeta horn och ben o. d. De flesta flintredskap från denna tid bestå derför hufvudsakligen af längre eller kortare skärfvor eller spån. Man afslog och bearbetade dessa flintspån, såsom i allmänhet under forntidens stenålder, medelst ett slags stenhammare eller knacksten af några tums längd med rundad omkrets och något tillplattad från sida till sida; dessa knackstenar, på hvilka man t. o. m. stundom ännu ser gropar efter de ställen, der grottmenniskorna hållit sina fingrar, anträffas då och då i grottornas breccier. De med dem afslagna flintspånen bearbetades sedan till flere slags redskap. En stor del af dem har synbarligen utgjort knifvar af något vexlande form. Bild 22 d, e återger ett par sådana af de mer fulländade. Infogade i trädskaft voro dylika knifvar med sin ganska skarpa egg ej odugliga redskap. Derjämte egde man prylar eller borr af flinta (Bild 22 b, c), och framför allt förstod man att bearbeta flintspånen till skrapor (Bild 22 a, a återger en sådan). Af dessa skrapors antal i breccierna kan man finna, att de varit särdeles omtyckta verktyg. På grund af dylika skrapors användningssätt hos nu lefvande vilda folk kan man sluta till att de, fästade vid skaft, brukats såsom hyflar vid tillverkning af ben- och trädredskap, men derjämte äfven vid beredning af djurens hudar.

Redan af flintredskapens beskaffenhet kunna vi inse, att ett slags industri uppstått hos dessa