Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

sida, än voro anordnade dubbelsidigt (d). I dessa hullingar finnas mycket ofta djupa skåror, hvilka man, på grund af likartade förhållanden hos nutidens vildar, anser hafva tjenat till att deri inlägga giftiga ämnen. Äfven dessa med hullingar försedda spjutspetsar hafva synbarligen varit fästade vid skaft, och de hafva sannolikt ofta användts såsom kastvapen. De egde en längd af omkring 6 till 10 tum. Pilspetsarna (Bild 23 c, e) voro af ungefär samma former som spjutspetsarna, men af mindre dimensioner, i allmänhet omkring 3 till 4 tum. Äfven de hade alltså ofta hullingar och skåror. Vid skaftänden ser man ej sällan inristningar, hvilka icke utan skäl blifvit tydda såsom bomärken; det var naturligtvis af vigt för dessa jägarfolk att veta, hvem det dödande kastspjutet eller pilen tillhörde. Pilar förutsätta båge, och denna var utan tvifvel af träd, eftersom ej något sådant redskap blifvit funnet i breccian.

Villebrådets kött är jägarens egentliga födoämne, men huru detta kött tillreddes, kan man naturligtvis ej med säkerhet veta; att det ej kokades i lerkärl, kan man sluta deraf, att krukmakaregods från denna tid aldrig anträffats; sannolikt stektes köttet öfver den vid grottans ingång befintliga härden, upphängdt på trädgrenar och dylikt. Andra tecken tyda på, att det ibland förtärts rått. Säkert är emellertid, att de långa rörbenens märg här, liksom vid förut beskrifna grottstationer, utgjort invånarnes älsklingsrätt; detta bevisas af det stora antalet dylika sönderslagna ben. Att äfven hjärnan utgjort en omtyckt spis, ser man deraf, att hufvudskålsbitar ganska ofta finnas i breccierna. Benen sönderslogos