Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

sannolikt med knackstenar. Menniskoätare voro antagligen ej dessa vildar, åtminstone har man ej funnit några menniskoben sönderslagna för märgens uttagande, såsom man i några andra europeiska grottor lär hafva iakttagit. Utom det större villebrådet, ren, bison m. m., förstodo de att bemäktiga sig luftens bevingade invånare. Äfven ur flodernas vatten kunde de hemta bidrag till sitt kök; man har nämligen vid dessa grottstationer funnit ganska talrika ben af laxen, en fisk, som numera är mycket sällsynt i Dordogne. Den fångades sannolikt med samma slags vapen som de andra djuren; man vet nämligen, att hos vissa nutidens vilda folkstammar dylika med hullingar försedda redskap begagnas än som jagtspjut och pilar mot skogens djur, än som harpuner för fiskfångst. De massor af ben, som efter måltiderna ligga qvar i grottornas breccier, sqvallra för oss derom, att renlighet just icke hört till deras invånares dygder, men vi böra vara tacksamma derför; bevarandet af dessa köksafskräden är det, som låtit oss få en närmare inblick uti dessa tiders lefnadssätt. De äro för oss äfvenledes, såsom Christy sinnrikt anmärkt, ett ytterligare vitnesbörd om, att dessa trakters klimat på denna tid var betydligt kallare än nu, ty om så ej varit fallet, skulle i följd af stanken från de ruttnande djuriska ämnena grottan snart blifvit alldeles obeboelig. Eskimåerne låta ännu i dag köksafskrädena ligga qvar i närheten af sina boningar.

Af måltidsresterna kan man äfven sluta till, att dessa grottors invånare, lika litet som alla ofvan beskrifna grottstationers, egt någon boskapsskötsel;