Typograftidning: 1889

N:r 11

Yrkesidkare, hos hvilken barn eller ung person i striil med hvad förordningen därom innehåller eller emot föreskrift, som meddelats, hålles i arbete, böte Onda till sjuhundra mark.

Ilar barn »alunda ohiglim-n sysselsatts, vare jämväl dess fader eller miüsman förfallen till böter, högst femtio mark, dilr han icko gör sannolikt, att förseelsen egt rum utan hans vetskap, eller synnerligen bevekande skäl tala för uteslutande af straffbarlint.

Frftga därom, hnmvida viss industriel inrättning Rr att hänföras till fabriker eller fabriksmässigt drifna handteringar öller hör sisom handtvärk anses, eger Industristyrelsen afgöra.

Ett föredrag om de literära förhållandena i Finland före boktryckerikonstens införande i landet

höll faktorn vid Finska litteratursällskapets tryckeri hr Rob. Ahlstedt söndagen den 27 oktober å Typografernes föreningslokal. Vi vilja här i korthet dèlgifva våra liisare hufvudinnehållet at' det intressanta föredraget, som började med en erinran, att fastän boktryckcrikonstens egentliga anor i Finland ej gå så långt tillbaka i tiden, som de göra det i många andra länder, så had| man dock här tidigt nog vetskap om konstens tillvara. Knapt hade 48 år hunnit skrida hän frän det, då boktrycket framträdt i sitt hemland Tyskland, innan redan det första bokalstret, afsedt för den finska kyrkan, såg dagen. Det var en latinsk mässbok eller Missal, som den då kallades. Detta värk. som omfattade 267 blad i folio, trycktes på Åbobiskopen Conrad Bitz räkning af boktryckaren Bartholomeus Gothan i Lybeck, och utkom 1488. Samtidigt med detta hade biskopen i Strengnäs låtit trycka en likadan mässbok, hvaraf den för Finland afsedda upplagan utgjorde ett öfvertryck. Sedan föredragaren berört det vid vårt universitets bibliotek nu befintliga exemplaret af nämda värk, lämnade han en beskrifning om arbetets typografiska utstyre, hvaraf framgick, att boken pä sin tid måste ha varit ett praktvärk, soui ännu i dag hedrar den officin hvarifrån det utgått.

Den finska bokproduktioiien stannade likväl vid detta enda värk i ytterligare 34 år, då en ny latinsk bok 1522 utkom. Den trycktes i Sverge och var en handbok i kyrkliga förrättningar, gemenligen kallad ,.Manuale Aboensis". Kyrkan, Iaudets så att säga onbara intelligens på deu tiden, hade sålunda åtminstone till namnet uppmärksammat den nya konsten, men några vidare åtgöranden för densamma eller ens bemödanden om eu inhemsk literatur förspordes icke. Munken Jöns Buddes märkeliga och mångsidiga öfversättningar från „thet dyra ok konsteliga latynet" kan icke räknas hit, emedan han värkstälde dem hufvudsakligast för sina i Nådendals kloster boende medbröders och systrars räkning. Boktrycket hos oss hade därför lielt. säkert för ytterligare långliga tider framåt fått blifva oanlitadt, därest reformationen ej skulle ha börjat göra sina omhvälfningar pä det kyrkliga området. Latinet hade därintils varit och var det ännu långt efter reformationens genomförande kyrkans ocli de lärdes privilegierade språk. Detta förstod naturligtvis ej den stora massan. Reformationens utbredare, hvilka afsågo lika mycket do högas som de lågas välförhållande till sin Gud, kunde icke fatta att något språkmonopol skulle finnas mellan honom ocli människan. Latinet nödgades så småningom gifva vika för reformationens påtryckningar och literaturen, som därintils hufvudsakligast hållit sig på det kyrkliga gebitet, började utveckla sig i all sin mångfald. En af reformatorerna i Finland var Mikael Agrikola, som studerat i Wittenberg under Luthers personliga ledning. Efter slutade studier i utlandet kom han hem till Åbo och dristade sig där genast begagna det outvecklade och oanlitade finska språket i skrift och tryck. Denna djårfhet synes man ha förebrått honom, menande att Guds hälga ord skulle blifva vanhälgadt, då det föll i så profana händer som folkets. men Agrikola tröstade de oroliga med den försäkran, att „Kyllc se cuule Somen kielen lo ca ymmcrdhe caickein mielcn".

Emellertid var det ej någon lätt sak att trycka böcker under Agrikolas tid, emedan tryckningen, som måste värkställas utom landet, var förenad ined hvarjehanda svårigheter. Någon nämvärd afsättning kunde han icke häller påräkna för sina böcker, då folket saknade färdighet. i läsning. Vid sidan häraf rådde hos honom brist på penningar, hvarför han ock hos konungen anhöll om understöd för sina förehafvanden. Ovisst är om ban erhållit något understöd. Af alt synes framgå, att Gnstaf Vasa ej var rätt ense om det finska boktrycket. Själfva tillståndet att. få trycka Nya testamentet på finska lät länge vänta på sig och stort bättre var det icke häller med Psaltaren. Att

tryckningskostnaderna ej kunde vara ringa framgår redan däraf, att Agrikola endast för öfvervakande af trycket nödgades hålla sin kapellan i Stockholm, där hans böcker trycktes å det, af konungen egda tryckeriet. Så åtminstone var fallet med testamentstrycket, som pågick 15-17. Alla dessa svårigheter bekämpade Agrikola likväl med en beundransvärd ståndaktighet och lät det ena värkct digrare än det andra skåda dagen. Här uppräknade föredragaren alla de af Agrikola publicerade arbetena, börjande med lians „Ahckiriau, som antages ha utkommit 1542 ocli slutande mod det af honom 1552 utgifna arbetet „Ne Prophetat. Ilaggaj. SacharJa. Maleaclii", anförande därjämte hvarjehanda upplysningar om desamma. Hvilket omfång det af Agrikola utöfvade skriftställeriet under en tioårig värksamliet intog, bevisas bäst däraf, att de af honom utgifna arbetena representera icke mindre än 244 tryckark i 8:o och 4:o. Andra maktpåliggande uppgifter gjorde likväl anspråk på Agrikolas lefnadsafton och drog honom bort från lians kära literära sysselsättningar. Under återfärden från en beskickning till Moskva dog Agrikola helt hastigt den 0 april 1557 i Nykyrka socken. Hans påbegynta skriftställeri fortsattes väl af Paul .Tuusten, men, fastän äfven det haft sin betydelse i det finska bildningsarbetet, synes J:n likväl ej ha varit så hängifvon denna sak som Agrikola.

Följde så relaterandet om Jakob Finnos, Hemmings, Ljungo Thomassons, Ericus Erici, Messenii och Forsius5 literära värksamliet, hvarvid äfven berördes den af Karl IX nedsatta bibelkomitén samt. slutligen den af prästerskapet i Åbo 1617 hos Gustaf Adolf gjorda anhållan, att fä inkalla boktryckaren Johan Rausner för att. trycka det länge påtänkta och med otålighet väntade finska bibelvärket.

Aktiebolaget Weilin & Göös' nya fabriksbyggnad.

J^),ättre och tidsenligare arbetslokaler för arbetarne! Denna önskan har i synnerhet under de sista tiderna varit allmänt diskussionsämne såväl bland enskilde som oc.k inom särskilda fackföreningar. Och otvifvelaktigt har bristen af sunda och tidsenliga arbetslokaler varit en af de mest kännbara och den snaraste ändring tarfvande misshälligheter inom våra arbetareförhållanden, hvarför vi med glädje hälsa hvarje sträfvan till afhjälpande af detta onda.

Aktiebolaget Weilin & Göös i synnerhet bar förvärfvat sig sina arbetares tacksamhet for det nit, hvarmed detta bolag, upp-oilrande stora kostnader, har försökt få arbetslokalerna inom sitt etablissement så tidsenliga och i sanitärt hänseende i allo tillfredsställande, som man rimligtvis kan önska sig.

Vi tro ej att vi därmed trötta våra läsare om vi här närmare skildra ett besök i denna storartade inrättning. Låtom oss därför göra ett tittin i första våningen. Här anträffa vi först maskinrummet, hvari en tolf hästkrafters ångmaskin är placerad, hvaraf drifkraften erhålles till fabrikets samtliga, såväl boktryk-keri- som bokbinderimaskiner; dessutom finnes när ännu en dyna-inomaskin för levererande af elektrisk belysning,* denna sistnämda maskin drifves af en särskild åtta hästkrafters ångmaskin. Afloppsångan från dessa båda maskiner ledes medels värmelednings rören till de särskilda våningarna; alla rum inom etablissementet uppvärmes näml. medels ånga. Om vi nu för att närmare bese det inre af etablissementet inträda från själfva ingången till fabriken, finna vi genast vid inträdet afklädnmgsruminot, hvari arbetarne få lämna sina ytterplagg förr än hvar och en går till sif t arbete. Nästan midt emot detta rum är ett större dvlikt, hvari flere mindre inrättningar för såväl tryckeriets som bokbinderiets behof äro placerade, ss. pappersfuktningen, packprässen för glättning af tryckalster, vaskapparaten, valskokningsappnraten, limkokniiigon m. m.

Uppkomna till andra våningen finna vi här tvänne dörrar och om vi inträda genom den första af dessa, komma vi till tryckeriets kontor, hvari tryckeriets faktor är att anträffas. Om vi däremot inträda genom den andra dörren, komma vi i eu stor sal, hvilken medels en dörr är förbunden med nyssnämda kontor och hvilket tillsvidare begagnas endast till färgmagasin samt förvaringsrum för valsskåp m. ra. Bakom detta rum iir egentliga tryckeri-salen, hvari samtliga tryckeriets tryckprässar samt en tvåcylindrig kalander äro placerade.

I tredje våningen äro rummen placerade ungefär såsom i andra våningen. I det. första rummet befinner sig bokbinderiets falsni i igsafdel ni i ig samt tre med ånga drifna häftmaskiner, hvaraf en af nyaste konstruktion. Bakom detta rum är en större sal, hvilken tjänar som lagerrum för såväl bokförlagets boklager som boktryckeriets och bokbinderiets finare papperssorter. Från nyssnämda rum leder en dorr till en sidobyggnacl till gården n:o 22 vid samma gnta. T denna sidobyggnad befinner sig bolagets hul-vndkontor samt disponentens rum. Dessutom äro här ännu placerade firmans linierings-, paginerings- och perforeriugsanstalter.

Fjärde våningen utgöres af en enda stor sal, hvari det egentliga bokbinderiet befinner sig. Detta bokbinderi lär vara det stör-stå ocli hvad maskiner beträffar det bäst försedda i landet.