Sida 14
De äldsta menniskorna och stentiden.
Det första säkra uppvisandet af menniskornas samtida tillvaro med fornverldens utdöda, djur anknyter sig till namnen på tvenne män, Schmerling och Fuhlrott. Alla tidigare undersökningar i denna rigtning hade vid noggrannare granskning till sina resultater icke visat sig hållbare, så att den store franske naturforskaren Cuvier lät förleda sig till det påståendet, som en längre tid gälde såsom en dogm: “det gifves inga fossila menniskor“. Det stora anseende, som denne forskare med rätta åtnjöt afskräckte mången ifrån hvarje undersökning på det här nämnda området och i läroböcker tänkte man på sin höjd för det historiska intressets skull i förbigående på de negativa resultaterna, och dervid gick man regelmässigt tillbaka till den gamle Scheuchzers salamanderskelett, hvilket denne hade ansett tillhöra en menniska, som skulle varit ett åsyna vittne till “syndafloden och Guds vrede“ och hvilket med inskriften: “Betrübtes Beingerüst, von einem alten, Sünder, Erweiche Herz und Sinn der neuen Bosheits-Kinder“ ) blifvit till ett ordspråk.
Schmerling tillkommer äran att först hafva angripit det cuvierska påståendet; ty Fournals och Christols fynd i hålan vid Bize vid södra Frankrike hade utan synnerlig uppmärksamhet blifvit förbigångna.
