Sida 90
Slutord.
Vi hafva sett, att under lyckligtvis sällan förekommande omständigheter menniskan fullkomligt kan nedsjunka till aptypen. Får man häraf omvändt draga den slutsatsen, att apan under vissa gynnsama förhållanden skulle kunna svinga sig upp till höjden af de på lägsta kulturgraden stående vildarne? Observationerna lemna ännu denna fråga oafgjord. Det inkast man gjort, att menniskan genom språket skiljer sig från apan, och att de som låta menniskan utveckla sig ur aptypen, först hafva att uppvisa, när den första apan begåfvades med språket; detta inkast är lika så orimligt, som det är möjligt att göra detsamma. Språket är ett resultat af den fortskridande menskliga bildningens arbete; de på lägsta kulturgraden stående stammarne hafva också de ofullkomligaste språk. Vildarne ifrån Terai, Oran-Gugur o. s. v. hafva ett efter deras aplika tillstånd afpassadt språk; de kunna knappt göra sig bättre förstådde än orangutangerna, gorillan och chimpansén sinsemellan. Dessa varelser — menniskor så väl som apor — hafva för en oerhörd mängd ting inga uttryck i språket, emedan de icke hafva några begrepp om dem och i sitt tillstånd icke heller behöfva några.
Då det gifves hela stammar, som med afseende på sin fysiska och den deraf beroende andliga utvecklingen äro att ställa i jembredd med de högst organiserade aporna, så kan man ej inse, hvarföre
