Uppfinningarnas bok: Del 7 (av 7) Verldshandeln, dess utveckling, gång och medel

ÅNGFARTYGETS HISTORIA. 365

med skofvelhjul for han nämligen på Fulda från Kassel till Miinden, men här ■skola skepparna på stället, som fruktade en medtäflare i yrket, vägrat honom att utlöpa i Weser och till och med haft den råheten att förstöra hans ångare. Tilläggas bör dock, att Papins historia ännu är mycket litet utredd. Vanligen antages han ha dött kort derefter, 1710, i Marburg, men fransmännen låta honom deremot begifva sig till England och der försvinna, sedan engelsmännen tillegnat sig hans uppfinningar. Häremot måste dock erinras, att Papin alldeles icke gjorde någon hemlighet af sin uppfinning, att hon sedan 1695 blifvit offentligt beskrifven, omtalad och utförd i flera modeller, och att således all list å engelsmännens sida var helt och hållet obehöflig.

Sedan början af adertonde seklet har England varit hufvudplatsen för ångmaskinens utveckling, och vi se här åter tillämpad den allmänna regeln, att nya uppfinningar blott der komma till heders och full utveckling, hvarest de fylla ett för handen varande behof. I de engelska koldistrikten voro redan då många grufvor så djupa och vattentilloppet i följd deraf så starkt, att det ej längre lönade sig att bearbeta dem. New c o mens maskin (se andra bandet s. 572), så ofullständig han än var, kom derför som en räddare i nöden. Han fick hastig spridning i kolgrufvorna, och ångan erhöll sin första fasta anställning, ej som roddare, utan som pumpare. För att göra tjenst på sjön var den nya maskinen ännu mycket för klumpig. Hans ohandterliga storlek, oerhörda kolförbrukning, hvilken Watt i sin maskin sedermera nedsatte till en fjerdedel, och ojemna gång, som knappast var möjlig att öfverflytta i en kringgående rörelse, måste afskräcka alla mekaniker och spekulanter från allvarliga företag, om det också under de femtio år, som Newcomens maskin stod utan medtäflare, ej saknades ångbåtsförslag och misslyckade försök. Först när Watt omkring 1770 uppträdde med sin enkelt verkande maskin och de största hindren dermed voro undanröjda (på de papinska, ännu vidare utvecklade försöken tänkte nu mera ingen), erhöll företagslusten sin rätta liflighet. Med stor ifver, men utan samma tekniska snille, tog markis Jouffroy i Frankrike ångbåtsuppfinningen om hand. Sommarn 1776 hade han en sådan båt färdig och försökte honom på floden Doubs. Farkosten hade fyra simfötter, nämligen på hvardera sidan två 8 fot långa, med leder försedda och sins emellan förenade åror, h vilka medelst en ketting drogos akter öfver af maskinkolfven, medan de efter kolfslagets slut af en motvigt bragtes för öfver. Denna inrättning passade således till den endast i en riktning verkande atmosferiska maskinen. Men på det att årbladens ytor ej så väl vid dragningen för som akter öfver skulle trycka mot vattnet, hvarigenom arbetets verkan blifvit lika med noll, voro vid årändarna parvis anbragta på gångjern rörliga bräden, så inrättade, att de vid rörelsen för öfver af vattentrycket slogos i hop, men deremot, när de drogos akter öfver, slogo upp och stälde hela sin yta mot vattnet. Mot all förväntan gjorde dessa konstgjorda simfötter endast tjenst, till dess båten erhållit en måttlig hastighet; derefter, eller om man försökte färdas mot strömmen, öppnade de sig ej längre i följd af det ökade trycket, och all framdrifvande verkan upphörde.