Sida 364
Ångfartyget
366 ÅNGFARTYGET.
TJr denna förlägenhet funnx) markisen och hans rådgifvare ingen utväg; nu för tiden skulle hvar enda nybörjare i mekanik kunnat gifva honom en fingervisning. Arsystemet öfvergafs följaktligen, och man grep till skofvelhjulen. Plan och utförande voro emellertid de gamla. För att af den enkelt verkande atmosferiska maskinen erhålla en ständig, kringgående verkan på hjulaxeln hade man gifvit maskinen två cylindrar. Pistongerna verkade vexelvis på en ketting och genom denna på en axeln omfattande ram med en öfre och en undre rad spärrhakar, hvilka grepo in i en på axeln sittande rad af snedt stälda tänder. Hvar enda mekaniker känner till denna inrättning och vet, att hon är ett af de ofördelaktigaste medlen att förvandla en fram- och återgående rörelse till en kringgående; dock fans då för tiden ännu ingenting bättre.
Hvad markisen beträffar, gjorde han hvad han kunde för att åstadkomma ett ansenligt fartyg. Pistongerna i hans maskin voro 1,75 fot i diameter med 5 fots slag; fartyget var 155 fot långt och hjulens diameter 14,g fot. Båten bygdes i Lyon, der Saöne erbjöd ett passande öfningsfält. Det nya eldskeppets första offentliga uppträdande egde rum den 15 juli 1783 inför många tusen åskådare och till deras största belåtenhet, ty fartyget gick verkligen uppför så väl som utför strömmen. Detta var den första och sista ljusglimten på Jouffroys uppfinnarbana. Ehuru någon nämnvärd hastighet ej uppnåddes, funnos dock personer villiga att ingå som delegare i företaget under vilkor, att man erhölle ett 30-årigt uteslutande privilegium på ångbåtsfarten på Saöne. Detta förslag ville man dock i Paris ej bifalla, med mindre uppfinningen utfördes i sjelfva hufvudstaden på Seine och i ett fartyg af 3 500 centners drägtighet. Härmed var hela saken begrafven i Frankrike, och den stackars markisen hjelper det föga, att hans landsmän nu göra honom till ångbåts- . fartens verklige uppfinnare, medan hans samtida lemnade honom i sticket och hans anförvandter och bekanta bland landtadeln hatade och smädade honom för hans simpla borgerliga sträfvanden i industrins tjenst.
Med ej större framgång arbetade man på andra håll på förverkligandet af ångfartygsiden. Så se vi 1789 i Skotland under firma Miller, Taylor och Symington en dubbelcylindermaskin uppträda, som medelst en ketting utan ända skulle kringvrida två i sjelfva båtens inre befintliga skofvelhjul. Dessa försök utföllo emellertid så olyckligt som möjligt, ty antingen gingo skoflarna sönder eller sprungo kettingarna, och härutöfver kom man aldrig.
1784 blef Watts dubbelt verkande maskin bekant, och denna förbättrade motor blef naturligtvis af följande uppfinnare genast tillgodogjord. De närmaste i ordningen voro Fitch och Rumsey, två amerikaner, hvilka samtidigt, 1784, uppträdde med hvar sin plan. Den förstnämdes båt liknade i grunden Jouffroys, men hade sex åror på hvardera sidan, så inrättade, att alltid tre tryckte mot vattnet, medan de tre öfriga öfver vattnet gingo tillbaka åt förn. Systemet skulle kunnat kallas ånggalersystemet. Det första försöket, som gjordes på Delaware, lyckades förträffligt. Båten, om bord på hvilken befunno sig bland andra Nordamerikas båda största män, Franklin och Washington, gick så bra, man kunde önska, och öfvervann ström-
Källa: Internet Archive ·
