Sida 128
Samfärdsmedlen i hufvudstäderna
134
SAMFARDSMEDLEN I HUFVUDSTADERNA.
Om äran att ha uppfunnit gatulokomotiven strida engelsmän och fransmän; de förra tillskrifva henne nämligen professor Robinson, de senare sin landsman C ugn o t. Efter dem ha många andra syseisatt sig med lösningen af problemet, hvars svårigheter man först då tillräckligt insåg, när teorierna skulle praktiskt utföras. Men dessa svårigheter lågo deruti, att gatorna ej buro lokomotivens oproportionerliga tyngd, att de således antingen sjönko ned eller, om de voro af lättare bygnad, ej hade tillräckligt stark friktion för att draga större tyngder. Man gaf visserligen hjulen utstående tänder, men deraf blefvo gator och vägar så förstörda, att man måste uppgifva alla vidare försök dermed. Ett annat sätt att lösa frågan var att på så stor yta som möjligt för-
Tig 45. Gatulokomotiv af Lotz.
dela den tyngd, lokomotivet måste ha för att ega tillräcklig motståndskraft, och sålunda ersätta vägarnas otillräckliga fasthet.
Engelsmannen James Boydell trodde sig bättre nå detta mål derigenom, att han lät maskinens hjul sjelfva föra skenorna med sig, utlägga och åter upptaga dem. Hans väglokomotiv var visserligen något kostsamt och inveckladt, men under krimkriget gjorde det vid Sebastopol ganska stor nytta vid transporten af trupper och proviant, A velin g tillämpade på sitt lokomotiv en ny ide; han öfverförde nämligen drif kraften på hjulen medelst en ändlös kedja. Genom att öka eller minska kedjans spänning kan föraren reglera lokomotivets hastighet. Leahy, Guy, Rickett och många andra bygde liknande lokomotiv för gatutrafiken, som dock aldrig fingo någon större praktisk användning.
Källa: Internet Archive ·
