Uppfinningarnas bok: Del 7 (av 7) Verldshandeln, dess utveckling, gång och medel

442 FARTYGET I SJÖN.

seglar med god stadig vind, och lika bra kunde passa för en skottkärra eller issläde.

Så länge seglingskonsten ocli sjöfarten i allmänhet endast förblefvo en brukets och vanans sak, kunde de ej med säkra steg utveckla sig till ett klart insedt mål. Först då man för ungefär 200 år sedan böljade taga teorin, mekanikens lagar, till hjelp, beträdde man den bana, hvarpå man sedan kunnat fortgå från den ena förbättringen till den andra, ända tills man hunnit vår nu varande ståndpunkt. Vid teorins hand måste man nu omsider komma till insigt om, att de dittills brukliga fartygen med sina höga skrof voro det minst ändamålsenliga, man gerna kunde uttänka. Sådana bygnader vore genom sin ringa styfhet redan i och för sig allt utom sjödugliga, och deras segelmassa kunde endast bidraga att ännu mer öka förlägenheten och faran. I följd af den ständiga faran, att fartyget skulle kantra, bestod den tidens sjömanskonst hufvudsakligen uti att hålla fartyget undan vinden, d. v. s. styra så, att han ej träffade seglen från sidan; men då man naturligtvis ej alltid ville segla just åt det håll, dit vinden blåste, och således stundom måste segla med sidvind, såg man sig i sådant fall tvungen att minska seglen lika mycket, som man haft att göra med full storm. Men derigenom gick man förlustig största delen af den segelyta, man eljest med fördel kunnat använda, och i samma mån minskades äfven fartygets hastighet. Vid en verklig storm låg, som man lätt kan finna, äfven om alla segel voro beslagna, den faran nära till hands, att en så rank bygnad kastades öfver ända, hvilket också ofta nog inträffade. Ofvergången från det gamla bygnadssättet till nutidens mera praktiska fartygs former, hvilka ej mer än nödigt skjuta upp öfver vattenytan och sålunda gifva en ojemförligt större stadga, var det oeftergifliga vilkoret för en friare och mångsidigare användning af seglen.

Segelfartygets rörelseorgan äro således rodret och seglen. Begge måste alltid till sina ställningar öfverensstämma; en manöver med det ena fordrar ofta en dylik äfven med det andra. Om rodrets sätt att verka ha vi redan förut meddelat det allmännaste; dess förmåga att styra fartyget kan naturligtvis endast visa sig, när detta är i gång. Eodrets vridning åt sidan har till följd, att fartygets akter, i följd af det mot vattnet stälda lutande planet, vänder sig bort från den sida, hvaråt vridningen skett, och förn således vänder sig åt just denna sida. Har derigenom, på samma gång seglens ställning blifvit på motsvarande sätt förändrad, fartyget fått den nya riktningen, bringas rodret tillbaka i sin vanliga ställning, der det utgör en fortsättning af kölen och i någon mån underhjelper dennas verkan. Vrede man rodret så mycket, att det bildade en rät vinkel med skeppets axel, skulle det utan att göra större nytta blott vara en hämsko, som hejdade farten. Äfven då det har en tillåten ställning, visar sig alltid mer eller mindre dess hämmande verkan, h varför man ej oftare anlitar dess hjelp, än det oundgängligen behöfves för att understödja seglen. Så länge fartyget seglar rakt