Sida 273
Återblick på sjöfartens utveckling
DE GAMLAS SJÖFART.
275
dag alla falkstammar, som bo vid hafsstranden, om de an äro aldrig så vilda och outvecklade, ha sina ekstockar och båtar, med hvilka de styra ut på vågorna för att af dem tillkämpa sig byte. Naturligtvis kan i fråga om de äldsta tiderna ej bli tal om en sjöfart i nutidens mening; man måste hålla sig i närheten af kusterna och kunde blott färdas om dagen vid klart väder. Så obetydliga än dessa kustfärder torde förefalla oss, voro de likväl af det djupaste inflytande på odling och handel. Man ryckte hvarandra närmare, kunde på ett beqvämare sätt utbyta medel och tillfredsställa talrika behof, lättare och beqvämare i samma mån färderna utsträcktes. Om än i sin början aldrig så obetydlig, måste dock kustfarten, en gång väckt till lif, hastigt vinna i omfång och betydelse. Med hvarje förbättring i sjöväsendet steg djerfheten, man vågade sig allt längre ut på villande haf, och då fenicerna, förtroende sig åt vänliga stjernor, med sina kölar klöfvo Medelhafvets vågor, voro redan vidt aflägsna länder indragna inom handelns område. Dessa fenicer, födda sjöoch handelsmän, voro äfven, så vidt vi veta, de första, som af begär efter vinst upptäckte obekanta länder. De foro ej blott till, utan äfven utom Herakles' stöder, såsom Gibraltars sund då kallades, besökte Canarieöarna, Azorerna, Nordsjöns kuster och England samt beforo det Indiska hafvet. Med det inre Asien och Afrika voro de väl bekanta. Enligt Herodotos skola under konung Neko feniciska skepp från Röda hafvet kringseglat Afrika, en berättelse, som ej obetingadt bör hänföras till diktens verld.
De gamla fartygen skilde sig dock till utseende, bygnadssätt och inredning betydligt från nutidens. Först då invånarna på ön Tasos vid Macedoniens kust försett fartygen med däck, förtjenade dessa namn af skepp. Vid denna tid hade man två slags fartyg, de breda, i begge ändarna afrundade samt de långa och spetsiga. De förra användes blott som transportskepp för korta färder utefter kusterna, de senare deremot tjenade till köpmansskepp på längre färder och till krigsskepp. Efter antalet af roddarna, hvilka i början blott rodde från en enda bänk, erhöllo de olika namn. Längre fram hade man två, sedan tre och slutligen fyra roddarbänkar. Kartager och romare hade fem, Alexander den store tio och Ptolemeos Soter tolf roddarbänkar. Alexanders djerfva tåg skulle knapt varit möjliga, om han ej på dem blifvit kraftigt understödd äfven till sjös. Under hans tåg till det vestra Indien (327 f. Kr.) förde hans berömde amiral Nearkos från Amfipolis den macedoniska flottan ut ur Indus öfver Arabiska hafvet in i Persiska viken och upptäckte på denna färd Eufrats och Tigris' mynningar.
Den tidens äldsta fartyg voro lika bygda i begge ändarna, så att de kunde gå både med aktern och fören förut; naturligtvis gick det ena lika
Fig. 107. Nearkos' skepp. Efter en antik vas.
Källa: Internet Archive ·
