Sida 244
Godsbefordringen och hennes hjelpmedel
246
GODSBEFORDRINGEN OCH HENNES HJELPMEDEL.
Vagnen. Han må framrulla på landsvägen eller på jernvägsskenor, är vagnen fortfarande det vigtigaste befordringsmedlet. En medelstark häst, som arbetar 8 — 10 timmar om dagen, kan på sin rygg ej bära mer än vid pass 235 skålpund. Spänd för ett tvåhjuligt åkdon, förmår samma häst på samma tid och lika långt förflytta 2 350 skålpund, vagnens egen tyngd oberäknad. Genom denna enkla förflyttning från djurets rygg till de två hjulen kan man således forsla en tio gånger så stor varumängd. När vagnen uppfans, derom kunna vi ej ens våga en gissning. Grekerna berätta, att Atenes son, missfostret Erekteus, hvars öfre del var menniska och den nedre drake, hade for att dölja sin vanskapli gliet uppfunnit vagnen, hvaröfver gudarnas fader blef - så förtjust, att han satte honom som Forman bland Vintergatans stjernbilder.
Fig. 95. Morlakisk vagn.
I sjette bandet af Uppfinningarnas bok ha vi redogjort för de förbättringar, vagnen så småningom erhållit, och i afseende på det kulturhistoriska hänvisa vi våra läsare dit.
De förbättringar, vagnen undergått för att kunna forsla allt större mängd varor och personer, ha blott långsamt egt rum. Ofvergången från den tvåhjuliga kärran till den fyrhjuliga vagnen, anbringandet af ett tak och införandet af fjädrar på axlarna skedde småningom på vidt skilda tider. Huru våra gamla vagnar voro beskaffade, kunna vi ännu i dag se af de med oxar förspända vagnar, som användas af morlakerna, ett slaviskt fo]k i Dalmatien. Här finna vi ännu urtypen för en vagn; hjulen bestå af breda, ej ens cirkelrunda trätrissor, helt enkelt uppträdda på axeln; öfverredet, utan stegar «sdi säten, inskränker sig till en konstlös, af stänger hopsatt ställning.
Källa: Internet Archive ·
