Sida 371
Ångfartyget
HJULÅNGARE.
373
ten, uppstår den här bredvid antydda axelformen. Om två maskiner verka på samma hjulaxel, sitta, för att öfvervinna olägenheten, då vefven vänder eller går öfver centrum, de båda vefvarna i rät eller något större vinkel emot hvarandra. Sjömaskinerna ha emellertid ej förblifvit stående vid det första mönstret; tvärt om har under tidernas lopp mycken möda och skarpsinnighet användts för att göra ångmaskinen, ursprungligen ett landdjur, allt mera sjöduglig. Förenkling, besparing af utrymme och ökad kraft på samma gång som minskning i maskinens tyngd ha härvid varit de förnämsta ögonmärkena, och det är tydligt, att sådana företräden på sjön äro af större betydelse än hos landmaskiner. När skruffartygen började användas, behöfdes en ytterligare grund-
Fig. 171. Ett hjulångfartygs maskin.
lig omarbetning af maskinerna, ty nu tillkom en ny fordran, skrufaxelns stora hastighet i jemförelse med hjulaxelns makliga kringgående.
På hjulfartyg ha förnämligast två nyare inrättningar blifvit använda, hvilka, på samma gång de gjort balanserna obehöfliga, gifvit större kraft och ökadt utrymme. Den ena är den samma, som allmänt användes på lokomotiv : kolfstången glider med sitt hufvud mellan två g ej der eller pelare; från hufvudet går vefs taken och öfverflyttar kraften till vefven, som han derigenom, att han är rörlig kring tappen, under kringgåendet kan följa. Härvid brukar man gifva ångcylindern en lutad ställning, såsom vår teckning af en nyare hjulsjömaskin visar. Största möjliga förenkling vinnas genom användande af ångmaskiner med oskille rande cylindrar, hvilka vi beskrifvit i andra bandet. Här kan den af ett stycke bestående, alltså oböjliga kolfstången omedelbart gripa om vefven och likväl deltaga i kringgåendet, enär cylindern genom sitt läge i tappar sjelf kan följa kolfstången.
Källa: Internet Archive ·
