Sida 129
Samfärdsmedlen i hufvudstäderna
SPÅRVÄGARNA. 135
Det hufvudsakliga felet i de hittills följda systemen var maskinernas allt för stora tyngd i förhållande till gatornas allt för ringa fasthet, ett missförhållande, som syntes omöjligt att afhjelpa.
Fig. 45 visar ett af de nyare och bättre gatulokomotiven, det af Lotz i Nantes, bygdt 1864 efter Avelings system. Detta lokomotiv kan efter behag stanna eller vända på stället. Den 25 november 1865 gick det från Almabron i Paris till S:t Cloud, en väg, som har många branta stigningar och är nära 22/3 sv. mil lång. Maskinen har 12 hästars kraft och väger med vatten och kol 188 centner. Hjullötarna ha en bredd af 6,7 tum, skorstenen, som kan fällas ned, är öfver 13,5 fot hög. Lokomotivets vanliga hastighet är 26 944 fot i timmen, men kan ökas till l2/3 svenska mil. Med sakta fart drar det öfver 4 700 centner, med stark fart blott omkring 1 200 centner. Ar maskinen ensam, kan han vända på en omkrets med en radie af Vi fot, med tillkopplad omnibus behöfver han en radie af 30 fot. Han skötes af 3 man, en eldare och två maskinister; kolåtgången är 8,2 skålpund per timme och hästkraft. Den 36 svenska mil långa vägen mellan Nantes och Paris till— ryggalade han på åtta dagar.
Att gator kunna byggas tillräckligt hårda för lokomotiv, påstår en af de förnämsta auktoriteter i vägbygnad, John Loudon Mac-Adam, uppfinnaren af det efter honom benämda vägsystemet. Behofvet af gatulokomotiv har vuxit i jemnbredd med spårvägarnas utsträckning, hvilka nu mera blifvit ett lifsvilkor för hela trakter och industri ela anläggningar. För orter, som i följd af sitt läge antingen först i en aflägsen framtid eller måhända aldrig kunna hoppas erhålla en jernväg, är sålunda den slutliga lösningen af problemet utomordentligt vigtig.
Spårvägar, I Nya och äfven i Gamla verldens betydligaste städer har man hjelpt sig fram med ett öfvergångssystem, nämligen med spårvägarna, Spåren för dem ligga nedsänkta i stenläggningen, liksom vid vägöfvergångar på vanliga jernvägar. Allt efter bredden ha de gator, som fortgå i vissa hufvudriktningar, dubbelt eller enkelt spår. I den senare händelsen befinner sig det andra spåret på en parallel gata. På dessa skenor framrulla beqvämt inredda vagnar, som rymma 20 — 40 personer. De dragas af hästar och stanna vanligen vid tvärgatorna, men äfven på andra ställen, då någon vill stiga i eller ur, hvilket låter med beqvämlighet verkställa sig under sjelfva farten. Man åker äfven i dem bättre än i omnibusen. Priset är billigt. Endast passagerare befordras. I New-York finnas, som bekant, flera spårvägar, hvilka delvis redan befaras med ångvagnar och gå midt på gatorna samt ge 6 — 12 procent på anläggningskapitalet. Huru dessa spårvagnar äro beskaffade, ser man bäst af nedan stående afbildning af en sådan efter systemet Ayshford. Vagnarna äro dock af olika slag, d. v. s. mer eller mindre präktigt inredda, och för passagerarnas beqvämlighet användas om sommarn luftigare vagnar.
Källa: Internet Archive ·
