Sida 120
IV. Lifvet i verldsrymden.*)
»I min Faders hus äro många boningar». Joh. 14: 2.
Mina Damer och Herrar!
I våra föregående föreläsningar bäfva vi haft tillfälle att lyfta en flik af oändlighetens slöja från Uranias ansigte. Och visserligen blott en flik, ty dervid stanna nog för alltid menniskoandens alla titaniska försök att storma himmelen. Emellertid har det varit nog för att låta oss i någon mån inse skapelsens öfverväldigande storhet och hvilken försvinnande atom jorden är i universets ändlösa hvirfvel. I rymder, der solar utan tal irra fram som glittrande damkorn, söker icke ögat och anar icke tanken vårt obetydliga hemvist, och att på förhand veta om dess tillvaro, kan derute icke annat än bidraga till att blott så mycket tydligare framhålla hela dårskapen i att vilja göra en liten planet till skapelsens första och största verk, till det högsta på samma gång som enda föremålet för Skaparens omsorg.
Men ej allenast jorden sjelf, utan allt hvad jordiskt är framträder i en helt annan dager, sedan stjernhimmelen för oss upplåtit sina portar. Lika obetydlig som vår planet synes oss bland verldarnas myriader, lika obetydlig synes oss äfven dess roll i det helas oändliga drama. Allt hvad som
*) I en uppsats af ett föredrags begränsning har detta ämne naturligtvis ej kunnat annat än i sina hufvudmoment beröras, hvarföre författaren beder få nämna, det hans mening är att i en framtid i ett större verk omständligare bevisa de helt visst i mångens tanke äfventyrliga satser, som här framkastats.
