Sida 156
V.
Astronomiens historia.
»E pur si muove.»
Mina Damer och Herrar!
»Ex Oriente lux» är i dubbel bemärkelse sannt. Ej blott dagens stjerna uppgår i öster; äfven den andliga gryningens sol har först lyst öfver Orientens nejder. Der har den första idéen nedstigit till jordens barn, der den första tanke vibrationen försiggått i en menniskohjerna och der den spejande blicken första gången fördjupat sig i eterns omätliga ängder. Ingen ting är mera egnadt att väcka till lif den slumrande eftertanken, än himmelens majestätiska prakt. Den allt lifvande solen, den trolskt skimrande månen, nattens stjernbeströdda dom med sina stjernskott och irrande kometer, allt fängslar omotståndligt hvarje menskligt väsende. I sydligare länder måste dertill ljusets och mörkrets hastiga vexling och atmosferens stora genomskinlighet bidragit att tidigt rikta menniskornas tankar på de celesta fenomenens öfverväldigande storhet. Visst är ock, att astronomiens äldsta spår förlora sig i den förhistoriska tidens ogenomträngliga natt.
Hvilka skatter af astronomisk iakttagelse, som möjligen begrafvits under Thebes och Mnives spillror, är ovisst, men så mycket är säkert, att astronomien stod högt i anseende hos såväl egypter som assyrier och babylonier, och att hon möjligen bland dem äfven räknar sina tidigaste anor. Men hos alla dessa folk stod stjernkunskapen i närmaste samband med religionen och tjenade en mängd religiösa ändamål, hvarföre den af presterne, som uteslutande omhänder-
