Sida 75
III.
Fixstjernhimmelen.
»Oh thou beautiful And unimagniable ether! and Ye multiplying masses of increased And still increasing lights! what are ye? what Is this blue wilderness of interminable Air, where ye roll along, as I have seen The leaves along the limpid streams of Eden? Is your courses measured for ye? Or do ye Sweep on in your unbounded revelry Througt an aerial universe of endless Expansion — at which my soul aches to think — Intoxicated with eternity? Oh God! Oh Gods! or whatsoe'er ye are! How beautiful ye are! how beautiful Your works, or accidents, or whatsoe'er They may be! Let me die, as atoms die (If that they die), or know ye in your might And knowledge! My thoughts are not in this hour Unworthy what I see, though my dust is: Spirit! let me expire, or see them nearer.»
Byron.
Mina Damer och Herrar!
Hvad är all mensklig härlighet emot stjernhimmelens prakt, hvad all jordisk ståt emot nattens oändliga panorama af tindrande solar, som i majestätisk tystnad hvälfvande draga förbi våra blickar! Dödlige! Hvarför gräfver du dig ned i gruset midt i skötet af denna ovanskliga härlighet, hvarför utbyter du icke de lumpna fröjdernas ångande bägare emot denna himmelska arfvedel, som jemt blommar för dina ögon, men som din darrande hand blott fruktar att gripa, hvarför bländas du af guldets och de lumpna nådebevisningarnas glitter utan att lyfta dina ögon upp mot himmelen, utan att varsna strålglansen af dessa dallrande ljussferer, som gunga genom eterns skimrande regioner? O, hvad den är liten, som fängslar sin själ vid jorden, som icke på andens vingar kan lyfta sig från denna ödsliga, i verldsoceanen nedsänkta ö, upp mot ljusets rymder, som icke erfarit »att en dag i de himmelska gårdarna är bättre än eljes tusende».
