Å är den 26:te bokstafven i det svenska alfabetet och håller i våra dagar på att upptagas i det danska och norska, der, liksom i öfrig europeisk skrift, hittills eget tecken för å-ljud saknats. I svenskan deremot har denna bokstaf 400-åriga anor. I vår äldsta literatur betecknades visserligen, liksom i alla andra på det latinska alfabetet byggda skriftsystem, å-ljudet med bokstafven o; men då omkr. 1400 det långa (med o betecknade) å-ljudet öfvergått till vårt nuvarande slutna o-ljud (i broder, förut uttaladt brådher), under det att ungefär samtidigt (eller något tidigare) det långa (med a eller aa betecknade) a-ljudet utvecklats till å-ljud (i gå, förut uttaladt ga), så uppstod derigenom en svår villervalla i fråga om å-ljudets beteckning, i det att å ena sidan det från gammal tid ärfda korta å-ljudet fortfarande betecknades med o (t. ex. folk), å andra sidan det nya (af a uppkomna) långa å-ljudet kunde på två olika sätt återgifvas. Dels kunde man nämligen i enlighet med det nya uttalet skrifva t. ex. go, »gå», hvilket dock var så till vida förvillande, som o i t. ex. bo, »bo», o. dyl. numera representerade ett helt annat uttal; dels — och detta var oftare fallet — kunde man af konservatism behålla den gamla skrifningen ga eller gaa, hvarigenom dock uppstod en likadan inkonseqvens i fråga om betydelsen af a-typen, som ju sålunda fick angifva både å- och a-ljud. Under det att denna äfven för danskan och norskan förefintliga svårighet i dessa språks alfabet löstes på så sätt, att det nya långa å-ljudet betecknades med dubbelskrifningen aa, och a reserverades för a-ljud samt o för o-ljud och kort å-ljud, så sökte man i Sverige på vida radikalare sätt afhjelpa villervallan. Några skrifvare företogo sig nämligen i senare hälften af 1400-talet att i st. f. aa använda en alldeles nyskapad typ, å, vare sig nu att denna är af dem fritt uppfunnen och tillkommen genom en kompromiss mellan de båda befintliga a-typerna (o och a) på det sätt, att den ena placerades öfver den andra, eller att, såsom åtskilliga forskare förmenat, å är en modifikation af det i åtskilliga danska handskrifter från 1300- och 1400-talen använda tecknet ă, der (liksom i de samtida skrifningarna ĕ, ĭ o. s. v.) tecknet ˘ efter plattyskt föredöme användts för att utmärka vokallängd. Emellertid förblef den nya typen till att börja med mycket sällsynt i svensk skrift och visar sig aldrig i våra äldsta tryckalster. År 1526 ändrar sig detta förhållande med ett slag, i det att boktryckaren Richolff vid Kungl. boktryckeriet i Stockholm uti de från hans officin då utgående tryckalstren använde en ny stilsort, der de i föregående tryck nyttjade beteckningarna aa, á och o' äro ersatta af resp. å, aͤ ooch oͤ. Det äldsta svenska tryckalster, i hvilket dessa typer uppträda, är »Een nyttwgh wnderwijsning», der den nya stilsorten ännu blott i fråga om dessa tre typer användts, under det att den i sin helhet brukas i de s. å. från samma tryckeri utgångna »Een skön nyttugh vnderwisningh» och »Thet Nyia Testamentit». På grund af särskildt denna sistnämnda boks vidsträckta spridning samt Kungl. boktryckeriets hart när uteslutande herravälde inom bokmarknaden blef å-typens användning fr. o. m. år 1526 hastigt spridd, och den började snart användas äfven såsom tecken för kort å-ljud, vare sig af långt a uppkommet (t. ex. lång, ålder, stånd) eller gammalt (t. ex. bårt, tåpp, låft, sårg). Emot denna sistnämnda användning, som särskildt under tiden mellan Stiernhielm och Dalin var mycket vanlig, började senare en reaktion visa sig, hvilken i de flesta fall lyckats återinföra o såsom tecken för gammalt kort å-ljud. Deremot har den först omkr. 1700 allmännare uppträdande tendensen att beteckna äfven gammalt långt å-ljud med å, t. ex. tråg, tåla, skåda o. s. v. (hos Spegel o. a.), småningom vunnit alltmera terräng och kan nu trots vissa undantag (kol, son, konung, tjog m. fl.) anses vara i regeln genomförd. I våra dagar vilja de längst gående »nystafvarna» i fråga om både kort och långt gammalt å-ljud återupptaga vår storhetstids traditioner och i likhet med Stiernhielm, grammatikern Tiällmann och deras samtida skrifva icke blott kål (träkol) o. d., utan äfven stålt, kårt, kåmma o. s. v. — I Danmark uppträdde Rask vid början af 1800-talet med det sedermera af honom och de flesta yngre danska och norska språkmän ifrigt förfäktade förslaget att i st. f. aa införa å äfven i dansk och norsk skrift. Förslaget vann hos den stora allmänheten föga gehör, men så mycket mera hos de verkligt sakkunnige. Sedan reformen på nordiska rättstafningsmötet 1869 lifligt förordats, har den särskildt i Danmark, der den vunnit myndigheternas understöd, under det att den i Norge haft sin bästa hjelp i skalderna Ibsens och Björnsons anslutning till densamma uti deras så ofantligt spridda skrifter, numera äntligen fått så fast fot, att dess fullständiga seger blott kan vara en tidsfråga
Såsom olika arter af å-ljud pläga följande 4 vokaler (af hvilka dock n:r 3 och 4 ofta rubriceras såsom o-ljud) uppfattas. 1) Svenskt s. k. slutet å är en halftrångt labialiserad (med framskjutna läppar och tämligen stor rundning), hög, spänd bakre dorsovelar (alltså med samma artikulationsställe som a i tal) vokal. Detta ljud är nästan specifikt svenskt. Närmast detsamma torde komma norskans långa å i gå, mål o. dyl., ehuruväl detta är något mindre trångt. I svenskt riksspråk förekommer slutet å vanligen blott såsom långt och starktonigt, t. ex. åra, båt, gå. I svagtonig ställning utbytes det i regeln mot öppet å (se 3 nedan), t. ex. påfve: påfvinna, teolog: teologi. Likaså uttränges det såsom kort och starktonigt alltmer af öppet å, så att i ett dialektfritt uttal numera vanligen ingen skilnad råder mellan gått (ursprungligen med slutet å) och godt, låck och lock m. m. — 2) Engelskt långt å i law, more och det dermed väsentligen identiska korta i not, god är en halfvidt labialiserad, låg, spänd (såsom lång) eller slapp (såsom kort) bakre dorsovelar vokal. Detta för engelskan nästan specifika ljud finnes emellertid i några svenska dialekter (företrädesvis i sydligaste Sverige), t. ex. sånn, »sand», jå, »jag». — 3) Svenskt s. k. öppet å är en halfvidt labialiserad (med högst obetydligt framskjutna läppar), låg, slapp främre dorsovelar (alltså med samma artikulationsställe som a i tall) vokal. Väsentligen identiskt är det norska å i t. ex. godt, sove, det engelska i boy. Det danska i gå, bog, är en smula vidare; det tyska i volk afviker genom spänd tungställning. I svenskt riksspråk förekommer öppet å ymnigt såsom kort (såväl stark- som svagtonigt), t. ex. åska, ofta, korpral, lagom. Såsom långt befinner det sig i utdöende och ersättes alltmer af slutet å (se 1 ofvan), så att i dialektfritt uttal numera vanligen ingen skilnad göres mellan kol (ursprungligen med öppet a) och kål, son och sån m. m. — 4) Franskt å-ljud i encore, énorme är en vidt labialiserad, låg, slapp dorsomediopalatal (sålunda med artikulationsstället något framom vårt a i tall) vokal. Samma uttal har ofta norskans å före r, t. ex. Norge, torsk, och förra diftongkomponenten i tyskans neu, säule o. d. Väsentligen identiskt, troligen dock en smula längre fram artikuleradt, är det i en mängd svenska dialekter förekommande s. k. orena å-ljudet, t. ex. i folk, kol. — Om å-ljudets historia se O. Ad. N–n.