Adler Salvius, Johan, statsman, f. 1590 i Strängnäs, der hans fader, Peder Hansson, var stadsskrifvare. Hans lofvande anlag tilldrogo sig först biskopens uppmärksamhet, derpå sjelfva konungens, med hvars understöd han, efter i Upsala påbörjade studier, 1612 företog en utländsk studieresa. Han besökte universiteten i Rostock, Helmstädt, der han promoverades till fil. doktor, Marburg, der han studerade medicin, m. fl. Knappt återkommen, begaf han sig 1616 på sin andra utländska resa, hvarunder han besökte vestra Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Italien samt i Montpellier förvärfvade juridisk doktorsgrad. Sålunda väl förberedd genom de mångsidigaste studier, trädde han 1619 i statens tjenst och tillvann sig snart Gustaf Adolfs synnerliga förtroende. Efter att hafva utarbetat planen för den nya staden Göteborgs anläggning, befordrades han till assessor i Svea hofrätt, men drogs snart från den juridiska banan in på den diplomatiska. Sedan han 1624 blifvit konungens sekreterare och upphöjd i adligt stånd (hvarvid han fogade ett Adler till det förut antagna namnet Salvius), användes han i åtskilliga maktpåliggande diplomatiska värf dels i Polen dels i Tyskland. Efter en underhandling med polackarne i Selburg (vid Düna) blef han under återfärden öfverfallen af kossacker, illa handterad och flere veckor qvarhållen i fångenskap (1625). Han var en af de svenske fullmäktige, som skulle deltaga i fredsförhandlingen i Lübeck 1629, men som af de kejserlige snöpligt tillbakavisades. Året derpå medföljde Salvius till Tyskland och författade under öfverresan Gustaf Adolfs krigsmanifest mot kejsaren. I Tyskland tjenstgjorde han först såsom general-krigskommissarie och efter slaget vid Breitenfeld såsom konungens resident och kommissarie i Nedersachsiska kretsen med säte i Hamburg. I denna egenskap qvarstannade han till 1634, då han hemkallades till Sverige för att hjelpa till att ordna styrelsen efter den nya regeringsformen och såsom hofkansler blef den ledande mannen i kansliet under Axel Oxenstjernas frånvaro. Då rikskansleren stod i begrepp att återvända till Sverige, blef Salvius på våren 1636 åter skickad till Tyskland för att der jämte Sten Bjelke leda fredsunderhandlingarna. Efter Bjelkes 1638 inträffade död var Salvius ensam Sveriges diplomatiska ombud, eller legat, i Tyskland. Från 1636 stannade Salvius i Tyskland oafbrutet i 14 års tid. Detta var för honom en tid af vidsträckt verksamhet, stort politiskt inflytande och europeisk ryktbarhet. Under de första sju åren, hvilka han tillbragte i Hamburg, hade han att kämpa med stora svårigheter. Han hade att leda tre samtidigt fortlöpande underhandlingar, af hvilka den ena rörde alliansen med Frankrike, den andra afsåg en separatfred med kejsaren, den tredje åter gick ut på en allmän fredskongress, och det kräfde stor skicklighet att leda dem så att den ena underhandlingen ej hindrade, utan tvärtom främjade den andra. De förnämsta resultaten af denna diplomatiska verksamhet blefvo de båda förbundsfördragen med Frankrike 1638 och 1641 samt preliminärerna till den allmänna fredskongressen, hvilka afslötos Dec. 1641, men först 1643 ratificerades. Utom denna diplomatiska verksamhet hade Salvius äfven att sköta Sveriges finanser i Tyskland; han förvaltade de franska subsidierna, upplånade eller förskotterade medel till arméernas underhåll o. s. v. I detta afseende kom det väl till pass, att Salvius hade en stor enskild kredit såsom egare af en betydlig förmögenhet. Denna var grundlagd genom hans giftermål med guldsmedsenkan Margareta Hartmann, hvars son han i sin ungdom handledt, och den ökades allt jämt genom Salvii finansiella skicklighet och den vinst han drog af de stora penningsummor, som gingo genom hans händer, vidare genom ansenliga förläningar af kronan och slutligen äfven genom gåfvor af främmande potentater, hvilka åstundade hans tjenster. Det måste dock erkännas, att han aldrig af sådana gåfvor lät förmå sig att försumma sitt fäderneslands intressen. År 1643 begaf sig Salvius till Osnabrück för att jämte Johan Oxenstjerna, rikskanslerens son, representera Sverige vid Westfaliska fredskongressen. Den missämja, som snart utbröt emellan de båda svenska legaterna, hade sin första grund i rent personliga förhållanden: båda ville spela förnämsta rolen, den ene på grund af sin större insigt, erfarenhet och begåfning, den andre på grund af sin börd och sin riksråds värdighet. Denna oenighet gaf näring åt Salvii mindre goda egenskaper, afundsjukan, fåfängan och ränklystnaden. Han inlät sig i särskilda hemliga underhandlingar med de främmande sändebuden, yppade stundom för dem mer, än han bort, och utspred förklenliga rykten ej blott om sin kollega, utan äfven om sin gamle gynnare, rikskansleren; och då efter Kristinas tronbestigning ett mot Oxenstjernorna fientligt parti bildade sig vid hofvet under drottningens beskydd, slöt sig Salvius till detsamma och gick det till handa med råd och dåd. Genom enskild brefvexling med drottningen förstod han att tillvinna sig hennes synnerliga gunst och följde hennes särskilda instruktioner vid sidan af de officiella. Sveriges intressen kunde ej undgå att lida deraf, i synnerhet som drottningen visade mycken svaghet för Frankrike. -- När det gällde att på fredskongressen ordna tyska rikets inre förhållanden, kom Salvii diplomatiska och juridiska skicklighet till stort gagn; och då de återstående tvistepunkterna mellan Tyskland och Frankrike 1648 skulle afgöras, uppdrogs det åt Salvius att öfvertaga medlarevärfret. Detta var hans största triumf. En annan seger öfver sina fiender hade han vunnit, då han i Mars 1648 trots Oxenstjernas och Brahes motstånd blifvit upphöjd till riksråd. Och efter fredens afslutning kallades han hem till Sverige, medan hans kollega måste stanna qvar i Tyskland. Sedan han tillbragt ett år i Hamburg för att ordna sina och kronans affärer, återkom han 1650 till Sverige, blef här drottningens förtrogne rådgifvare samt upphöjdes i friherrligt stånd. Vid 1650 års riksdag spelade han en framstående rol och författade båda de kungliga propositionerna. Redan 1651 måste han åter lemna Sverige för att leda den i Lübeck förestående fredsunderhandlingen med Polen, men återvände derifrån med oförrättadt ärende och dog kort derpå i Stockholm den 24 Aug. 1652.
Salvius är obestridligen en af Sveriges ypperste diplomater. Han egde en omfattande lärdom, en noggrann kännedom af den europeiska politikens alla förhållanden, ett genomträngande skarpsinne och en långt beräknande försigtighet. Känd som en mästare i förställningens och intrigens konst, var han i hög grad fruktad och ansedd för en utstuderad "macchiavellista". I sjelfva verket var han föga nogräknad om medlen och använde med förkärlek list och omvägar för att nå sitt mål. Hans skarpsinne urartade stundom till en öfverdrifven misstänksamhet, hans försigtighet till obeslutsamhet och klenmod. En stor statsman kunde han derför icke blifva. Hvad ryktet hviskade om hans enskilda lif, kan såsom obestyrkt förbigås. Såsom stilist intager han ett ganska högt rum; han rörde sig med samma ledighet och behag på latinska och på svenska språket; hans svenska bref och statshandlingar höra, ehuru vimlande af latinska och franska uttryck, till det bästa den tiden frambragte på prosastilens område. Åtskilliga af hans latinska tal och statshandlingar äro tryckta. O.
1. Adlersparre, Georg, krigare, statsman och författare, föddes i Jämtland d. 28 Mars 1760, Vid 14 års ålder skickades han till Upsala, ingick under sin studietid i tjenst vid Lifregementet till häst och deltog såsom ryttmästare i ryska kriget 1788--90, i hvilket han blef fången. Efter krigets slut sändes han af Gustaf III till Norge med hemligt uppdrag att söka uppvigla befolkningen mot Danmark. Under den nya regeringen tog han afsked från ryttmästaretjensten, 1793, och egnade sig sedan under många år åt studier och författarskap. Då 1808 års krig utbröt, ingick han åter i tjenst och blef brigadchef vid den vestra mot Norge uppställda hären, men drog sig före årets slut å nyo tillbaka. Den 7 Mars 1809 tog han befälet öfver den värmländska fördelningen och utfärdade samma dag från Karlstad sin ryktbara Proklamation, samt bröt upp mot Stockholm för att med väpnad hand göra slut på Gustaf IV Adolfs styrelse och rikets farliga belägenhet. Redan den 13 Mars måste dock Adlercreutz och hans vänner taga konungen till fånga. Efter revolutionen upphöjdes Adlersparre af Karl XIII till statsråd, öfverste och generaladjutant samt, "i anseende till hans af verksam redlighet och patriotisk dygd utmärkta förhållande vid den timade regementsförändringen", till friherre. Såsom chef för värmländska fördelningen började han underhandlingar med prins Kristian August om dennes väljande till svensk tronföljare. A. mottog vid Svinesund i Jan. 1810 Sveriges nye kronprins, som antog namnet Karl August, och ledsagade honom till Stockholm. Missnöjd med den riktning, i hvilken det nya statsskicket utvecklade sig, drog A. sig tillbaka och utnämndes s. å. till landshöfding i Skaraborgs län. 1812 upphöjd till generalmajor, 1816 till grefve, tog han 1824 afsked från det offentliga lifvet och bosatte sig på Gustafsvik bredvid Kristinehamn, der han dog den 23 Sept. 1835.
Adlersparre, hvilken med Adlercreutz delar äran af 1809 års revolution, var, säger Tegnér, "den man, vi egentligen hafva att tacka för att vi ännu äro svenskar". -- Ehuru icke utan fel, hade han en stor karakter. "Enkelhet, kraft, allvar och godhet utgjorde grunddragen i hans själ" (P. A. Sondén). Hans vilkor för deltagande i revolutionen voro, att intet blod skulle gjutas, intet folkupplopp tålas, och att härens värf skulle vara att framtvinga ständernas sammankallande. Han var ej lärd, men hade vidsträckt bildning. I sällskapet Utile Dulci fick, 1782, ett af honom författadt skaldestycke, De två naturerna, "accessit" på samma gång som Thorilds Passionerna. Hans skaldegåfva var dock ej betydande. Såsom prosaist var han ypperlig; han hade en kraftfull, klar och träffande stil. Rosenstein, en utmärkt kännare af sådant, förklarade hans prosa för klassisk. Under en till det yttersta frihetsskygg tid utgaf han 1797--1801 tillsammans med Leopold, A. G. Silfverstolpe m. fl. Läsning i blandade ämnen (af hofvet kallad "läsning i bränbara ämnen"), af några ansedd för den förnämsta tidskrift af detta slag, som utkommit i Sverige. Bland hans skrifter äro dessutom att märka Krigssamlingar och Handlingar rörande Sveriges äldre, nyare och nyaste historia (Band 1--9, 1830--33). I dessa senare äro intagna hans Berättelse om revolutionens utbrott i Värmland 1809 samt hans Proclamation. Af orsak att han i dessa Handlingar äfven intagit diplomatiska akter, som ansågos ännu ej mogna för offentliggörande, samt uttalat en kraftig, ehuru visserligen fullt rättvis fördömelse öfver kejsar Alexanders handlingssätt mot Sverige, åklagades han och dömdes till böter för brott mot tryckfriheten 1831. O. A. S.
2. Adlersparre, Karl August, skriftställare (pseud. Albano), den föregåendes äldste son, föddes 1810 i Kristinehamn. Efter någon tids vistelse vid Upsala akademi ingick han på den militära banan, der han stannade vid löjtnantsgraden. Grefve vid fadrens död 1835, kammarherre, possessionat; död i Stockholm 1862. -- A. visade redan som yngling stora anlag för lyrisk diktning, och många af hans vittra alster hafva blifvit belönade med pris af Sv. akademien. Hans skaldskap utmärker sig dock mera genom språkets välljud än genom verklig poetisk inspiration. Utgaf Ungdomsdikter (1830), Hugo, en romantisk dikt (1840), Smärre Saml. Dikter. I. (1841) samt åtskilliga särskildt tryckta poem (tillfällighetsdikter m. m.). A. var mera framstående på prosans område och lemnade en mängd högst läsvärda historiska skildringar och biografier, såsom: 1809 års revolution och dess män (1849) samt 1809 och 1810 (1850), hvilka sedan utgåfvos med ny omslagstitel: Historiska Tidstaflor ur Sveriges nyare Historia, 5 delar; Skizzer och reseminnen (1844), samt Anteckningar om bortgångne samtida (1859-62 ). Fortsatte slutligen fadrens Läsning i blandade ämnen med en ny serie åren 1839--40.
3. Adlersparre, Axel, militär, ämbetsman. Georg Adlersparres broder, föddes 1763. Efter slutade studier i Upsala ingick han 1779 i krigstjenst, bevistade ryska kriget 1788--90, utnämades till ryttmästare 1792 samt tog afsked ur krigstjensten 1796. -- Under den jäsning, som rådde vid riksdagen i Norrköping 1800, förklarade A. och några andra i adelns plenum d. 29 Maj, att de icke längre ville vara medlemmar af ridderskapet, hvarför de genom konungens bref några veckor senare förklarades förlustiga sin riksdagsmannarätt och anklagades för förgripliga utlåtelser mot landtmarskalken. Rättegången, som fördes inför Göta hofrätt, slutade med att de anklagade fingo betala obetydliga böter. Några år derefter arrenderade A. Borgholms, Horns och Ottenby kungsladugårdar på Öland, anlade 1805 öns alunbruk och verkade mycket för åkerbrukets förbättring. Det var under denna hans arrendetid, som det gamla, redan då mycket förfallna, Borgholms slott 1806 afbrann, en olycka, som särskildt för A. blef smärtsam, till följd af de mörka rykten hon framkallade, och i hvilka arrendatorns namn blef inblandadt. Dessa rykten, hvilka ännu såsom fäderneärfda sägner finnas qvar här och der bland allmogen, visade sig dock snart fullkomligt orimliga. Mellan 1819 och 1821 var A. vice landshöfding öfver Ölands län. Led. af Vetenskaps-akademien 1821. Han anställdes sedan som v. landshöfding i Jämtlands län 1833 och afled på Nåldön i Jämtland 1838.
4. Adlersparre, Sofia Adolfina, målarinna, den föregåendes dotter, föddes 1808 i Räpplinge socken på Öland, på hvilken ö hon tillbragte sina sexton första lefnadsår, åtnjutande sin faders undervisning i språk och literatur. För målarekonsten visade hon redan tidigt framstående anlag, hvilka efter hennes flyttning till Stockholm utvecklades under Qvarnströms och Ekmans ledning. Efter faderns död, 1838, begaf hon sig till Paris, der hennes studier under flere år leddes af Wickenberg och Wahlbom; men sin utbildning fick hon framför allt i L. Cogniets välkända dam-atelier. -- Under hennes ensliga uppfostringstid på Öland hade hennes lynne redan i barndomen fått en riktning till det allvarsamma, och måhända gjorde detta, att hon sedermera med förkärlek egnade sig åt kopierandet af berömda italienska mästares religiösa målningar. Det är också företrädesvis på detta område, som hon gjort sitt namn kändt. 1845 kopierade hon i originalets storlek Rafaels Sixtinska Madonna i Dresden, hvilken kopia af drottning Josefina inköptes och skänktes till katolska kyrkan i Kristiania. Med statsunderstöd företog hon 1851 en resa till München, Bologna, Florens och Rom, i hvilken sistnämnde stad hon uppehöll sig i tre och ett halft år, hvarvid hon åtnjöt förmånen af ett lärorikt umgänge med Fogelberg, Overbeck och flere andra framstående konstnärer. Under denna resa kopierade hon Rafaels Kristi Förklaring (Transfiguration). Denna kopia utgör altartaflan i katolska kyrkan i Stockholm, dit skänkt af drottning Josefina. Vidare utförde hon kopior af Rafaels Hel. Cecilia, Cigolis Ecce Homo och Franceschinis Josefs död samt åtskilliga originalarbeten, såsom en Dansande romersk flicka, Flicka från Ferentino, Tiggerska från Terracina, m. fl. Hon egnade sig äfven åt porträttmålning och har för Drottningholms galleri af Oskar I:s samtida regenter lemnat porträttet af Pius IX i hel figur och kroppsstorlek.
Under sin vistelse i Italien öfvergick fröken A. till katolska kyrkan. Hon dog i Stockholm d. 23 Mars 1862. Vårt Nationalmuseum eger af henne två taflor: en bröstbild af ett qvinligt helgon och ett flickporträtt. Många af hennes arbeten finnas i hennes broder kommendören Adlersparres ego. 5. Adlersparre, Axel, sjöofficer, riksdagsman, den föregåendes broder, föddes å Ottenby på Öland d. 27 Okt. 1812. Han utnämndes 1837 till sekundlöjtnant vid flottan och kommenderades s. å. på en längre sjöexpedition till Medelhafvet. Han fick derefter tjenstledighet och seglade i mer än 5 års tid som matros på främmande, i synnerhet amerikanska, örlogs- och handelsfartyg. Från 1844, då han återkom till fäderneslandet, och till sommaren 1852 deltog han hvarje år i sjöexpeditioner. Under denna tid utnämndes han till premierlöjtnant 1845 och deltog, efter erhållen tjenstledighet, i det dansk-tyska kriget 1849. Han befordrades 1854 till kaptenlöjtnant, 1858 till kapten och 1862 till kommendörkapten. Såsom chef i sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition, hvartill han förordnades 1864, biträdde han d. v. sjöministern grefve v. Platen vid uppgörande af förslag till sjöförsvarets omdaning och fördelning på tvänne kårer. När denna, 1866, verkställdes, begärde och fick han förflyttning på reservstat. 1868 utnämndes han till kommendör och till t. f. chef för Förvaltningen af sjöärendena. Denna förtroendepost afsade han sig dock 1871, emedan han fann den oförenlig med sin sjelfständighet såsom riksdagsman. Från år 1866 har han nämligen städse varit representant för Stockholms stad i riksdagens Andra kammare och såsom sådan i synnerhet nitiskt arbetat för ett starkt landtförsvar, bygdt på medborgerlig grund. Han är ledamot af flere komitéer och har tvänne gånger varit statsrevisor.
6. Adlersparre, Karin Sofi, född Leijonhufvud, skriftställarinna, f. 1823 på Helgerum i Kalmar län, gift 1869 med kommendören Axel Adlersparre. Hon bosatte sig efter sin faders död (1848) i hufvudstaden, der hon 1852 började sin literära verksamhet med öfversättningar från Dickens, W. Scott, Irving, Cooper, Beecher-Stowe m. fl. Snart vaknade emellertid hennes håg för sjelfständigt författarskap, och detta blef till sin riktning bestämdt af hennes sträfvan att bekämpa de hinder, som fördom och slentrian ställa i vägen för qvinnans sjelfständiga verksamhet. 1859 grundade hon i förening med fru Rosalie Olivecrona (född Roos) den förtjenstfulla och mycket spridda Tidskrift för Hemmet, tillegnad den svenska qvinnan. Den pseudonym, under hvilken hon sjelf vanligen skrifver, är Esselde, bildad af S. L--d (Sofi Leijonhufvud). Från och med år 1866 har fru A. ensam redigerat denna tidskrift, som från 1868 utkommit under titel Tidskrift för Hemmet, tillegnad Nordens qvinnor, men med samma plan och syfte som förut, näml. att i moraliskt, intellektuelt och socialt hänseende inverka höjande och förädlande på den svenska qvinnan och förbereda henne för ett värdigt bruk af den friare ställning och verksamhet, nyare tiders lagstiftning gifvit. Fru A. har dessutom kraftigt medverkat i flere företag till fromma för arbetsbehöfvande och bildningssökande qvinnor, såsom Söndags- och Aftonskolor för arbetsklassens döttrar (1862), Byrån för renskrifning och öfversättning (1863), Stockholms läsesalong (1866) samt slutligen föreningen Handarbetets vänner, som har till syfte att upplifva den svenska qvinnans slöjdskicklighet i allmänhet och gifva det finare handarbetet en mera konstnärlig och fosterländsk riktning.