*Afsöndring. 1. Fysiol. Afsöndring, d. v. s. afskiljandet af ämnen bildade vid ämnesomsättningen i ett organ, är en process, som kan sägas försiggå inom organismens alla väfnader. Vanligen använder man ordet afsöndring för att beteckna dels verksamheten i en körtel, dels bildandet af ett sekret, såsom tårar, psott, magsaft, galla, urin, svett, mjölk m. m. Afskiljandet af slutprodukterna af ämnesomsättningen inom organismen: kolsyra, vatten, urinämne, urinsyra m. m., kallar man numera utsöndring. Man talar äfven om en afsöndring af var från en såryta.
Beträffande afsöndringsprocessens natur hyste man enligt det gamla vitalistiska åskådningssättet den uppfattningen, att i körtlarna en särskild lifskraft vore verksam. Sedan början af det 19:de årh. har en annan uppfattning alltmera gjort sig gällande, nämligen den att företeelserna inom den lefvande organismen äro af samma natur som de vanliga fysikaliska och kemiska företeelserna i naturen. Särskildt egnad att befästa detta nya åskådningssätt var Wöhlers upptäckt 1828 att man af ammoniumcyanat kan framställa urinämne, att man sålunda, åtminstone hvad slutprodukten beträffar, kan eftergöra en af de vigtigaste processerna inom organismen. I våra dagar har man lyckats med vanliga kemiska operationer framställa flere af de ämnen, som afsöndras inom organismen.
För det nya åskådningssättet låg det närmast till hands att uppfatta körtelverksamheten såsom ett slags filtration. I blodkärlen herskar ett högt tryck, och till följd af detta pressas vätska, lösningar af salter och organiska ämnen, ut ur kärlen in i den omgifvande körtelväfnaden. Denna vätska löser och upptager ytterligare ur körtel-väfnaden en del ämnen, innan den inkommer i utförsgångarna och afledes från körteln såsom ett färdigbildadt sekret. Man fann emellertid, att detta förklaringssätt i många fall ej var tillfredsställande. Ludwig visade, att i spottkörtlarnas utförsgångar herskar under sekretionen ett högre tryck än samtidigt i den arter, som för blod till körteln. Bohr har visat, att kolsyra utsöndras i lungorna, oaktadt kolsyrans tryck i lungblåsorna är större än i det arteriella blodet.
Enligt den moderna uppfattningen är afsöndringsprocessen såväl som flertalet lifsprocesser bunden till det lefvande cellprotoplasmat. De närmare detaljerna i denna process har man ännu ej kommit på spåren. Man har klart för sig, att härvidlag försiggå långt mera invecklade processer än filtration och diffusion. Sannolikt är, det fråga om en kedja af kemiska klyfningsprocesser. Medelst den mikroskopiska undersökningstekniken har det lyckats, såsom Heidenhain m. fl. visat, att i några fall följa dessa i cellprotoplasmat förlöpande processer. Man kan nämligen fixera (härda) körtelväfnaden i olika tillstånd, i hvila eller efter kortare eller längre tids verksamhet, och vid den mikroskopiska undersökningen finner man cellprotoplasmat förete vissa för de olika verksamhetstillstånden karakteristiska bilder.
Afsöndringsprocessen står i de flesta fall under det centrala nervsystemets inflytande. Körtlarna äro försedda med nerver. En del af dessa går till kärlen, och medelst dessa nerver regleras kärlens vidd. Under pågående sekretion äro kärlen utvidgade, blodet strömmar i större mängd, med större hastighet och under högre tryck genom körteln vid dess verksamhet än i hvilotillståndet. En annan del nerver, de s. k. sekretionsnerverna, står i förbindelse med sjelfva körtelcellerna. Genom retning, t. ex. medelst induktionselektricitet, af vissa till submaxillarkörteln gående nerver försättes körteln i verksamhet och afsöndrar en riklig mängd tunnflytande spott. Vid retning af vissa andra till samma spottkörtel gående nerver erhålles ett tjockflytande sekret. Man har sålunda anledning att antaga, att det gifves flere slag sekretionsnerver, framlöpande till samma körtel. Vissa afsöndringsprocesser pågå ständigt, t. ex. gallafsöndringen, andra, såsom afsöndringen af spott, inträda endast vid vissa yttre inflytelser, såsom födans beröring med slemhinnan i munnen. Afsöndringen säges i dessa fall inledas på reflexväg.
Afsöndringsprocessen påverkas af vissa gifter. Atropin upphäfver och pilokarpin påskyndar afsöndringen i flere körtlar. — En del på senare åren utförda försök har ådagalagt, att blodet vid sin gång genom vissa af organismens väfnader upptager vissa i dessa bildade ämnen, som för ämnesomsättningen inom organismen hafva en betydelse jämförlig med den, som de från olika körtlar härstammande sekreten ega för matsmältningen. Bildandet af dessa ämnen och deras upptagande direkt i blodet har man kallat inre afsöndring eller inre sekretion och jämställt med de förut kända afsöndringsprocesserna, vid hvilka de afsöndrade ämnena, sekreten, afledas genom särskilda utförsgångar. Bäst studerad är den inre sekretionen i bukspottkörteln (pankreas), sköldkörteln och binjurarna. Förutom sin betydelse för matsmältningen eger bukspottkörteln en ej mindre betydelse för omsättningen af socker inom organismen. Borttages nämligen denna körtel fullständigt från individen, inträder sockersjuka i sin svåraste form. Det är ej sjelfva det operativa ingreppet, ej häller utestängandet af bukspotten från tarmen, som framkallar dessa rubbningar. Om nämligen vid körtelns borttagande en bit lemnas qvar, eller t. o. m. om en bit af densamma inläkes (transplanteras) på något ställe af kroppen, t. ex. under bukhuden, så uppkommer ej sockersjuka. Detta vill med andra ord säga, att så länge en bit pankreasväfnad genom blodcirkulationen sammanhänger med den öfriga organismen, kan socker omsättas inom densamma. Man antager, att i bukspottkörteln bildas någon fermentartad substans (ämne), som är nödvändig för sockrets omsättning, och att denna substans upptages direkt i blodet. — Sköldkörteln har länge varit ett gåtfullt organ. Den utgöres af körtelväfnad, men saknar utförsgång. Undersökningar under de senaste åren hafva visat, att körtelns borttagande medför svåra rubbningar inom nervsystemet, hvilka rubbningar ej inställa sig, om en bit af körteln qvarlemnas eller inläkes på något ställe. Menniskor, som undergått operation för struma, och på hvilka sköldkörteln blifvit fullständigt aflägsnad, blifva idioter. Vid denna operation qvarlemnas derför numera alltid en del af körteln. På grund af dessa iakttagelser anses sköldkörteln afsöndra något ämne, som är nödvändigt för nervsystemets normala funktionsförmåga. Äfven binjurarna äro sannolikt säte för en dylik inre afsöndring. Man har velat antaga, att äfven andra organ skulle ega en liknande betydelse. Särskildt har Brown-Séquard sökt göra troligt, att testiklarna skulle genom en inre sekretion bereda ett ämne, som skulle inverka stimulerande på nervsystemet. Man har försökt att extrahera detta ämne ur testikelväfnaden från djur och sedermera användt detta extrakt till injektioner på menniskor för att tillgodogöra sig denna stimulerande inverkan, men något positivt resultat har man ej erhållit af dessa försök. J. E. J–n.
3. Jur. Om afsöndring af jord och nyare bestämmelser derom se Jordafsöndring.