Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Agesander

Ämne: Grekiska bildhuggare · Bildhuggare

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 1 (1876), sp. 261–262 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Agesander, bildhuggare från Rhodos, jämte Athenodorus och Polydorus -- af hvilka den förre säkert, den senare möjligen var Agesanders son -- skapare af Laocoongruppen. Om tiden för deras verksamhet lemna de gamle inga säkra underrättelser. En uppgift hos Plinius, att deras mästerverk fans uppstäldt i Titi palats, har gifvit nyare kännare anledning att hänföra det till den romerska kejsartiden. Men genom ett noggrant studium af konstverkets grundkarakter har det lyckats i synnerhet Welcker och Brunn att med stor sannolikhet bevisa, att det är äldre och måste hafva tillkommit under den rhodiska skolans blomstringstid, d. v. s. ungefär mellan 300 och 146 f. Kr., eller under den s. k. Diadochperioden. -- Den berömde

och åtminstone genom gipsafbildningar tämligen allmänt bekante marmorgruppen påträffades 1506 under gräfning vid Sette Sale, ett Titi termer i Rom tillhörande aqvarium. Då han upptogs, saknades emellertid flere ej oväsentliga delar, näml. hufvudet och delvis äfven kroppen af den orm, som angriper Laocoon, stycken af den äldre sonens högra, uppåt sträckte arm, den yngre gossens högra arm och likaledes högerarmen på L. Den restauration, som konstverket sedan undergick, blef tyvärr felaktig i det vigtigaste. Ormens bett, som nu träffar för långt tillbaka, träffade ursprungligen Laocoon i veka lifvet, hvarigenom också dennes rörelse bäst motiveras; den yngre sonens högerarm har säkerligen ej kunnat utöfva så stor motståndskraft, som den nu utvisar, utan varit böjd likt en bruten blomstjelk, och slutligen och framför allt bör icke L., såsom nu är fallet, hålla sin högra arm rakt uppåt och något framåt sträckt, hvilket strider mot hela hans rörelse för öfrigt, utan böjd så, att han med handen omfattar bakhufvudet. -- Gruppen, som nu utgör en af de ypperste skatterna i Vatikanen, der han har sin plats i Belvedere, har till ämne Apollopresten Laocoons och hans båda unge söners grymma bestraffning. Den åsyftar att framställa höjdpunkten af kroppslig smärta, och konstnärerna hafva dervid genom kropparnes våldsamma, nästan krampaktiga rörelser varit i tillfälle att visa sina grundliga kunskaper i anatomi. L. lider med manlig värdighet; han skriker ej vid ormens bett, utan hans smärta visar sig af bröstets utspänning och magens konvulsiviska indragning. Han bildar midt- och hufvudfiguren, och med honom förenas oupplösligt genom de båda ormarnes omslingringar, hans unge söner, hvilka, till följd af det helas pyramidala uppställning, med afsigt blifvit gjorda för små för sin ålder, med hvilken icke häller deras kroppsbildning i öfrigt harmonierar. Det kan emellertid icke nekas, att det härliga konstverket genom frånvaron af en djupare sedlig idé verkar på åskådaren rent patologiskt, och den förfärliga sanning, hvarmed den ohyggliga scenen skildras, skulle knappt kunna fördragas, om hon ej mildrades genom gestalternas skönhet och kompositionens fulländning. En nu förlorad tragedi af Sophocles torde hafva inspirerat konstnärerna, hvilka i sitt verk inlagt ett dramatiskt lif, som nästan skjuter öfver från plastikens in på måleriets område. Det är också studiet af Laocoongruppen, som gifvit anledning till Lessings estetiska undersökningar i hans berömda skrift Laokoon oder über die Grenzen der Malerei und Poesie (1763), ett arbete, hvilket orsakade den revolution i uppfattningen af det plastiskas väsende, hvarigenom de särskilda konstarterna återfördes inom gränserna för sina egna stillagar, och hvilket sålunda utöfvat ett oberäkneligt inflytande på den nyare tidens konst. R-n.