Ägghvita, albumin (Lat. albumen), kem., benämnas sådana ägghviteämnen, som äro lösliga i vatten och i svagt sura eller alkaliska vätskor samt ur dessa lösningar icke fällas vid utspädning med vatten eller när man i dem till mättning upplöser neutralsalter, t. ex. koksalt, glaubersalt, bittersalt m. fl. Lösningar af ägghvita koagulera vid omkr. 70° och afsätta dervid en hvit, olöslig substans, koagulerad ägghvita. Någorlunda koncentrerade lösningar stelna dervid till en hvit massa, såsom vid kokning af ägg eller råmjölk; utspädda lösningar afskilja hvita flockar, hvilka draga med sig fint fördelade orenligheter, som kunna finnas uppslammade i vätskan. Ägghvita har af denna anledning stor användning till klarning af råsockerlösningar o. dyl. Ägghvitans egenskap att koagulera vid upphettning gör den användbar såsom fixeringsmedel för färger. Ägghvita förekommer allmänt i växtriket (se nedan) och djurriket, rikligt i äggets hvita samt i blodserum. Den är ett högst värdefullt näringsämne (se vidare nästa Art. samt Födoämnen, Ägg och Ämnesomsättning).
Växt-ägghvita (växt-albumin) är en modifikation af den vanliga, från djurverlden erhållna ägghvitan. Växt-ägghvitan förefinnes i synnerhet i många växters frön och bär derför äfven namnet »fröhvita» (se d. o.). Denna bildas efter att den egentliga befruktningen har försiggått, i det protoplasmat i frömjölsslangens ände silar igenom dennas vägg och kommer i innerlig förening med äggcellen i fröämnet. Genom nu (i broddsäcken) inträdd liflig verksamhet med celldelning bildas fröhvitan, som fyller broddsäcken och tjenar som reservnäring vid groningen. P. T. C. O. T. S.