Agonaltempel

Agonaltempel. Man har (efter C. Bötticher) brukat indela de grekiska templen med afseende på deras bestämmelse i tvänne klasser: Kulttempel och Agonal- l. Fest-tempel. I de förstnämnda, som voro afsedda för den egentliga gudstjensten, tänktes guden hafva sin boning. De inneslöto hans heliga bild med ett framför denna stående litet offerbord, och framför tempelfasaden var brännofferaltaret uppstäldt. Agonaltemplen deremot betraktades endast såsom den guds egendom, till hvars ära de blifvit uppresta. I stället för den heliga kultbilden stod här i cellan en dyrbar praktbild af guden (vanl. en chryselefantin), och i rummet bakom cellan förvarades statsskatten. Här fans intet offeraltar, och offerbordet framför bilden i kulttemplet ersattes här af en tribun, från hvilken de i den festliga täflingsstriden (Grek. Agon, se d. o.) vunna prisen utdelades. Ett sådant tempel var t. ex. Parthenon, helgadt åt gudinnan Athene, hvilken hade sitt kulttempel i det straxt bredvid liggande Erechtheion. -- På allra senaste tiden har emellertid en allvarlig och segerrik opposition mot Böttichers indelning börjat genom tvänne af hvarandra oberoende, samtidigt utkomna arbeten af Leopold Julius (Ueber die Agonaltempel der Griechen. München 1874) och Petersen (Die Kunst des Pheidias am Parthenon und zu 0lympia. Berlin 1873), af hvilka det, om också det allt för ensidiga förkastandet af sjelfva begreppet agonaltempel icke kan gillas, tyckes framgå som resultat, att det visserligen funnits uteslutande kulttempel, men deremot ej några tempel, som uteslutande varit agonaltempel.