Tempel (Lat. templum, egentl. ett afskildt, afdeladt område, särskildt det åt en gudomlighet helgade området med dera uppförda byggnader), i allmänhet en åt religionsutöfning, gudstjenst, invigd byggnad; helgedom, kyrka, gudshus; slutligen ett litet, i antik tempelstil bygdt prydnadshus i en park. -- Templet uppfattades af de antika folken i hufvudsak som gudomlighetens ideala boning och förvaringsrummet för dess jordiska tillhörigheter, vanligen äfven för dess bild. Deremot var det endast undantagsvis ett samlingsrum för de troende (såsom fallet är med den kristna kyrkan) till firande af en regelbunden gudstjenst. I stort sedt, är templet en monumental eller en förfinad efterbildning af den menskliga bostaden. Det innebär derför den uppgift, på hvilken byggnadskonsten under äldre tider företrädesvis öfvade sina krafter samt utbildade sina stilistiska egendomligheter, och häri ligger också dess konsthistoriska betydelse. -- Om de indiska tempelbyggnaderna se Byggnadskonsten, sp. 1390. -- Det egyptiska templet framträder under flere olika former, som dock alla kunna hänföras 1. till samma hufvudtyp. Den väsentligaste delen är »det allraheligaste», tempelcellan, sanctuarium, adyton, naos (N; se fig. 1, planritning af Horustemplet i Edfu), ett litet, fyrkantigt, lågt och skumt rum, gudens boning, till hvilken endast presterna och faraonerna egde tillträde. Der uppställdes på de stora festdagarna gudens bild eller symbol under ett måladt trätabernakel (aedicula) eller i den heliga båten, i hvilken han färdas genom lufthafvet. Till cellan kunde å ömse sidor, men ofta äfven å baksidan, sluta sig andra rum till förvaring af offren och de vid offerceremonierna använda redskapen. Framför denna del af byggnaden uppfördes en eller tvänne försalar, F, i rikare anläggning och af mer eller mindre väldiga proportioner, med ett af kolonner buret tak. Dessa tre- eller flerskeppiga salar, hypostyler (Grek. hypostylon, täckt pelaregång), som tjenade till samlingsrum för presterna och de invigde, utgöra, med sina majestätiska kolonner (se t. ex. Lotuskapitäl), den egyptiska arkitekturens praktstycken. Naos och hypostylen (cellan och försalen) bilda tillsammans den egentliga helgedomen. Men framför denna utbreder sig ofta en för den stora
2.
mängden tillgänglig öppen gård, förgården, peristylen, G, omgifven af höga murar och, innanför dessa, öppna kolonnader. Å förgårdens mot Nilfloden vända sida öppnar sig den höga och smala ingångsporten mellan de två fasadtornen, pylonerna, P. (Fig. 2 visar Edfu-templets fasad; se för öfrigt Pylon.) En tegelmur inhägnade hela tempelområdet, och en sfinxallé ledde stundom fram till hufvudingången, framför hvilken obelisker, O, och bildstoder reste sig. -- De enklaste egyptiska templen utgöra rektangulära byggnader, med cellan omgifven af en öppen pelaregång eller kolonnad, som höjer sig öfver en hög, murad sockel, till hvilken en trappa leder upp på den ena kortsidan. Typiska prof på den rikare egyptiska tempelbyggnaden erbjuda det stora templet vid Karnak (se d. o.) samt helgedomarna vid Luksor, Medinet-Habu, Dendera och Edfu. De olika tempeldelarna tilltaga i höjd från cellan till pylonerna, och hvarje afdelning tyckes liksom vara inskjuten ett stycke in i den närmast framför liggande (anordningen har ock, ganska träffande, blifvit liknad vid »dosa i dosa»). Prydnaden i det inre, såväl som i det yttre, utgöres af målningar eller målade reliefer, som öfverdraga väggarnas och kolonnernas släta ytor. Karakteristisk för de egyptiska templen är, jämte frånvaron af synligt yttertak, den krönande kranslist af en rundstaf under en hög kälning med platt, som upptill afslutar väggarna. Samma hufvudanordning som den nu skildrade visa äfven de stora, helt och hållet eller delvis i berget uthuggna grott- eller klipptemplen (se d. o.) i Öfre Egypten och i Nubien. -- Om Horus-templet i Edfu se vidare K. Piehls uppsats i »Nordisk tidskrift», 1891. -- Hos de forntida vest-asiatiska kulturfolken intager tempelbyggnaden i det hela en mindre betydande ställning än palatset och konungaborgen. Templet utgöres i sjelfva verket ofta af ett tabernakel, en mer eller mindre ansenlig, tältlik hydda, af en baldakin (aedicula), t. o. m. af en nisch, på ett eller annat sätt uppställd eller anordnad inom det helgade området. Hos kaldéer och assyrer hade denna helgedom, liksom hos aztekerna i Mejico (se Teokalli), sin plats på toppen af en konstgjord höjd, en i flere afsatser stigande trapp-pyramid eller tornbyggnad (Babels torn), sannolikt ett minne från den tid, då gudstjensten firades på verkliga bergshöjder. På reliefer förekomma dock äfven afbildningar af tempel med en af kolonner buren förhall med eller utan stigande gafveltak. -- Det gamla salomoniska templet i Jerusalem, judafolkets nationalhelgedom, torde hafva varit anordnadt efter egyptisk grundplan med en cella (det allra heligaste), en hypostyl l. kolonnsal (det heliga) och en förgård, medan deremot detaljerna synas hafva visat vest-asiatiska former (se »Zeitschrift für bildende kunst»; Marshäftet 1891).
I Grekland nådde det antika templet (Grek. neos, naos) sin härligaste fulländning, sin ädlaste och mest harmoniska skönhet. I sin enklaste form utgöres det här af en aflångt fyrkantig byggnad (naos, cella) med framom den ena gafveln (stundom äfven framom den bakre) förlängda sidoväggar, anter (se d. o.). Härigenom uppstår framför cellan en öppen förhall (pronaos), hvars tak bäres af de båda framskjutande anterna och tvänne mellan dem inställda kolonner. Detta är den form, som kallas templum in antis, tempel med anter (fig. 3). Byggnaden reser sig från en underbyggnad (podium, krepidoma, se d. o.), hvilken uppstiger i tre trappstegslika afsatser, med en på framsidan mellan afsatserna inlagd verklig trappa. Templet krönes af ett utåt synligt, sakta stigande kroppåstak, som å båda kortsidorna stödes af ett lågt, tresidigt gafvelröste. Var det inre rummet (cellan) delvis öppet i taket, kallades templet hypaithros (se Hypetral-tempel). I st. f. anter är det stundom endast kolonner, som uppbära förhallens tak och gafvelröste. Denna tempelform kallas prostylos (fig. 4). Upprepas
3. 4. 5.
samma anordning å baksidan, uppkommer en amfiprostylos (fig. 5). I de större, praktfullare templen (Olympia, Parthenon-templet, Paestum, Selinus) är grundplanen rikare. Jämte förhallen och den egentliga cellan förekommer här en bakre hall, posticum (jfr Naos), samt mellan denna och cellan stundom en andra och mindre cella, opisthodomos. Cellan, under äldre tid lång och smal, är stundom genom inställda kolonner delad i ett bredare midtskepp mellan två smalare sidoskepp. Det hela omgifves af en öppen kolonnad. Härigenom uppkommer den tempelform, som kallas peripteros (fig. 6). Äro kolonnerna ersatta med halfkolonner,
6. 7.
uppstår en psevdo-peripteros (fig. 7). Omgifves byggnaden af två kolonnräckor, uppstår en dipteros. Utgöres här den inre kolonnräckan endast af halfkolonner, kallas templet en psevdo-dipteros. Proportionen mellan antalet kolonner på kort- och långsidan utgör det dubbla antalet + 1. Om således kortsidan (fasaden) visar 8 kolonner, har långsidan 2 x 8 + 1, d. v. s. 17. o. s. v. Efter antalet kolonner å fasaden talar man om en tetra-, hexa-, okto-, deka-stylos (d. v. s. med 4, 6, 8, 10 kolonner). Fig. 8 visar fasaden af Thesevstemplet i Athen,
8.
en peripteros hexastylos af den doriskå ordningen. -- Vid genomförandet af denna byggnadsplan nyttjades under den grekiska konstens blomstringstid den doriskå eller den joniska ordningen, senare äfven den korintiska (se Pelareordning). Som material förekommo under den äldre tiden enklare stenarter, som genom målning eller deremot svarande behandling erhöllo en prydligare karakter, i senare tid deremot den hvita eller hvitgult skimrande marmorn med förgyllningar och sparsam fargbeläggning. Inne i cellan stod gudens bild (i trä, i marmor eller i guld och elfenben; se Kryselefantin). En mängd bildverk prydde de olika delarna af det yttre: figurrika grupper voro insatta i gafvelfälten (tympana), reliefer anbragtes å frisens metoper, kring cellamuren samt å väggarna i pronaos, och från gafvelspetsen liksom från gafvelfötterna höjde sig sirliga palmetter eller vaser (s. k. akroterier). Framför hufvudingången hade altaret sin plats i det fria. Hela tempelområdet kringgärdades af en mur och var, t. ex. i Olympia och på Athens Akropolis, upptaget af en mängd underordnade byggnader, af altaren, statyer och byster. Om den vanliga indelningen af de grekiska templen med afseende på deras bestämmelse se Agonaltempel.
För det romerska templet (Lat. aedes, templum) användes dels de redan nämnda grekiska
9. 10.
formerna, till hvilka äfven kom det af en kolonnad (vanligen af korintisk ordning) omgifna rundtemplet (fig. 9 visar grundplanen af Vesta-templet i Tivoli), en sengrekisk anordning, dels den urgamla italiska eller etruskiska anordningen (fig. 10). Helgedomen höjer sig äfven här från en hög, murad underbyggnad, men denna är tillgänglig endast från framsidan, ej såsom den grekiska från alla fyra sidorna. Grundplanen närmar sig mera qvadraten: bredden förhåller sig till djupet som 5 till 6. Den bakre hälften af denna yta upptages af det s. k. posticum med en eller tre i bredd liggande cellor (t. ex. Jupiterstemplet på Capitolium med sidocellor för Juno och Minerva). Den främre delen utgöres af en öppen, rymlig förhall, prostasis, af 2 till 3 kolonners djup. Stundom fortsättes förhallen såsom en öppen kolonnad på ömse sidor om cellan, men ej bakom densamma. Till följd af den proportionsvis större bredden måste äfven taket göras högre och tyngre än i det grekiska templet. Dessa former kombinerades på flere sätt med de grekiska. Så visar Pantheon i Rom en rund, sluten cella af väldiga dimensioner, med en framför densamma lagd djup förhall af 8 kolonners
11.
bredd och tre kolonners djup, delad i tre skepp, af hvilka det mellersta leder fram till hufvudingången och de andra sluta i fordom statyprydda nischer 12. (fig. 11). Formapparaten är för öfrigt i det hela densamma som inom den grekiska konsten, ehuru med de förändringar, som voro en följd af den fortgående stilutvecklingen (se Pelareordning). Under den senromerska kejsaretiden framträda afvikande former, t. ex. i Palmyra, men äfven i sjelfva Rom (Venus' och Romas dubbeltempel, egentl. två, med baksidorna sammanbyggda tempel). Fig. 12 visar grundplanen och fig. 13 fasaden till ett romerskt tempel, det s. k. Maison carrée, i Nîmes (se d. o.). Öfver hufvud spelade under denna tid tempelbyggnaden ej längre den ledande rollen; denna öfvertogs i stället af palatset, basilikan, teatern och andra byggnader för offentliga ändamål. -- Den kristna kyrkan leder ursprungligen sitt upphof från andra byggnadsformer,
13.
och det var först under renaissancen, som det antika tempelmotivet åter började framträda i den kyrkliga och jämväl i den profana konsten. Upk.
