Akropolis (af Grek. akros, öfverst, högst, och polis, stad), högt belägen fästning eller borg vid de gamle grekiske städerna; motsvarande romarnes Arx. Nästan hvarje större antik stad var skyddad af en närbelägen, trakten beherskande klipphöjd, på hvilken befästningar och tempel uppfördes och hvarest, om utrymmet sådant tillät, ofta uppväxte en liten stad öfver den egentliga staden -- en akropol. Från det gamla Grekland och dess kolonier känner man öfver 40 akropoler, af hvilka mer eller mindre betydande ruiner finnas qvar i Amasia, Argos (Larissa), Athen (det egentl. Akropolis), Delos, Eleusis, Korint (Akrokorint), Melos, Messene (Ithome), Rhamnus, Sparta, Thebe (Cadmea) m. fl. -- Den förnämsta af alla akropoler var Athens Akropolis, Athens gamla borg, på en brant stupande klippa, som, obestiglig på trenne sidor, men med en jämn sluttning mot vester, sträcker sig från ö. mot v. samt har en längd af omkr. 500 och en bredd af omkr. 250 steg. Den inneslöt ursprungligen sjelfva residenset för Athens konungar samt dess äldste helgedomar, men fick, sedan staden utvidgat sig kring klippans fot, den dubbla betydelsen af fästning och nationalhelgedomarnes skyddade hemvist.
Dock uppslogo Pisistratiderna sina bopålar derstädes, och de byggde äfven ett Athenetempel, för sin storlek kalladt Hekatompedon ("hundrafotstemplet"). Sedan fästningen blifvit intagen af Xerxes under det andra persiska kriget, återuppbyggdes först befästningarna, under Cimon, som tillika på klippans sydvestra utsprång satte det lilla Joniska templet för den Obevingade segergudinnan (Nike Apteros) -- hvilket, alldeles förstördt, återupprestes ur gruset af tyskarne Schaubert och Ross samt dansken Chr. Hansen. Det var emellertid Perikles förbehållet att skänka Akropolis dess högsta glans. Under hans tid restes nämligen de byggnader och andra konstverk, hvilkas skönhet gjort A. till centrum ej endast för Greklands utan äfven för hela den antika verldens konst -- hvilket vill säga detsamma som att hela verldens konst har att gå tillbaka dit, när frågan gäller, hvar konsten uppenbarat sig ädlast och skönast. -- Borgens öppna vestra sida, förut skyddad genom de nio portarne (deraf namnet Enneapylos, ("den nioportade"), slöts nu genom de af Mnesikles (437--432) uppförda Propyleerna i dorisk och jonisk stil, hvilka genom sina former, påminnande dels om befästningar dels om tempelstil, på ett oefterhärmligt sätt förklarade borgens dubbla bestämmelse, på samma gång dessa ingångsportar äfven på ett utmärkt sätt förvandlade den oregelbundna och stigande grundvalens svårigheter till lika många motiv för storartade och öfverraskande skönheter. -- Ett frankiskt fyrkantigt torn vanpryder nu byggnadens återstoder.
Sedan man inträdt genom Propyleerna, skådade man framför sig den af bildhuggaren Fidias, Perikles' vän och hela det stora arbetets ledare, formade Athene i brons, med skölden och en lans, hvars spets lyste seglaren till mötes utanför Kap Sunion. -- Till höger lågo Athene Erganes och Artemis Brauronias små tempel -- numera alldeles försvunna -- men på högsta höjden öfver dem lyfte sig på det gamla Hekatompedons grundvalar det marmorstrålande Parthenon, gudinnan Athenes agonal-(fest-)tempel, bygdt af Iktinos och Kallikrates, 437--432, i dorisk stil med 8 kolonner i fronten. Det var betäckt med härliga skulpturverk (gafvelgrupper, metoper och fris) af Fidias och hans skola, och i cellan stod gudinnans bild, utförd af Fidias i guld och elfenben. -- Sedan detta tempel i medeltiden varit byzantinsk Mariakyrka, frankisk metropolitankyrka och turkisk moské, sprängdes det i tvänne delar vid en krutexplosion under en belägring 1687. -- Till venster om hufvudingången låg det egentliga kultustemplet för stadens skyddsgudinna, Athene Polias, Erechtheion, bygdt på samma plats, der före den persiska invasionen stod ett gammalt, redan af Homerus omtaladt tempel för den atheniensiske heroen Erechtheus. Arbetet börjades 431, afbröts genom peloponnesiska kriget, men upptogs åter 409 och afslöts 393. Ett oändligen fint skönhetssinne uppenbarar sig i detta Joniska tempel, som inom samma komplicerade, från den vanliga tempelformen afvikande byggnad omsluter såväl tvänne helgedomar: Athene Poliastemplet och Pandroseion, som en mängd gamla, heliga föremål: Erechtheus' och Cekrops' grafvar, Athenes olivträd (hvilket troligen stod i den af qvinliga figurer burna södra s. k. Karyatidhallen), Poseidons saltkälla m. fl. -- 1826 blef norra hallen nedskjuten, men den har åter blifvit uppbyggd. Kort derefter nedref en storm vestra hufvudingången, som dock äfvenledes åter restes. -- Under det romerska väldet uppfördes n. ö. om Parthenon ett romerskt rundtempel för Roma och Augustus, af hvilket spridda qvarlefvor finnas kringströdda. -- En mängd altaren och bildverk smyckade Akropolis platå, bland hvilka vi nämna framställningar i grupper af gigantomachien, amazonstriden, Marathonslaget och den pergamenske konungen Attali seger öfver gallerna samt, vid uppgången, Marius Agrippas staty.
I akropolisbergets sidor finnas flere heliga grottor: på norra sidan Pansgrottan och Klepsydra samt Aglavrosgrottan, på östra sidan en till mysterierna invigd grotta, på södra sidan grottan vid Trasylli monument. På den södra sluttningen ligga mot vester Regillas (eller Herodes Atticus') Odeon, mot öster den berömda Dionysos-teatern. -- 1801 bortfördes en stor del af Parthenons och Erechtheions skulpturer af den engelske ambassadören Lord Elgin till England, der de nu finnas uppställda i British Museum under namnet Elgin marbles. Gräfningar företogos på Akropolis 1834--1862. Fransmannen Beulé upptäckte bl. a. en i de nedre befästningarna befintlig antik port (en af ingångarne framför Propyleerna), som efter honom fått namnet Beuléska porten. L. D.