Albert (Albrekt), biskop af Riga, stiftare af Svärdsriddareorden och grundläggare af det tyska väldet i Livland, föddes i midten af 1100-talet inom en bremisk riddareslägt, Appeldern. Han var kanik i Bremen, då han 1199 upphöjdes till biskop af Livland, der en liten kristen koloni nyss gått under, men der han beslöt att med kraft utbreda kristendomens och kyrkans välde. På våren 1200 landade han med en af 23 fartyg bestående pilgrimsflotta vid Dynas mynning, anlade 1201 staden Riga, som blef biskopssäte, och stiftade 1202 till hedningarnas bekämpande orden Bröderna af Kristi ridderskap, vanligen kallad Svärdsriddareorden. Männen i sitt följe gaf han borgar inom landet i förläning och lade derigenom grunden till stiftsridderskapet. Understödd af påfvens aflatsbref, som skänkte fullständig syndaförlåtelse för en korsfärd till Livland, lyckades han på sina tidt och ofta företagna resor till Tyskland — hvilka stundom utsträcktes till Rom — draga en mängd pilgrimer till kamp för hans syften, och med riddarnas och pilgrimernas hjelp eröfrade han inom kort landen på ömse sidor om nedre Dyna. Den 1 April 1207 mottog han Livland såsom län af Tyska riket; 1225 förklarades han för furste och hans biskopsstift för ett »Mark» af nämnda rike. 1207 afträdde han en tredjedel af det då eröfrade området åt Svärdsriddareorden, men råkade sedermera med denne i makttvister, som gåfvo uppslag till hundraåriga stridigheter (se Svärdsriddareorden och Tyska orden). A. underlade sig vidare Semgallen (1219); äfven Estland sökte han vinna, men då hans försök misslyckades, tillkallade han konung Valdemar Sejer, som för egen räkning eröfrade landet (1219). Deremot intog och kristnade A. ön Ösel (1227). I Estland och Semgallen samt på Ösel upprättade A. biskopsstift. Den genom rastlös verksamhet och organisationsförmåga, men äfven genom hersklystnad utmärkte biskopen afled d. 17 Jan. 1229.