Sida 71
imperfektum, aorist, optativ och former af imperativ och konjunktiv; futurum bildas genom omskrifning. Passivum bildas dels genom sammansättning med hjelpverbet jam, »jag är», dels genom reflexiva uttryckssätt och genom omskrifning. Infinitiv saknas. — Någon egentlig literatur ega icke albaneserna. Jämförelsevis mest torde de italienske albaneserna arbetat på att göra sitt modersmål användbart för literär produktion. Särskildt må nämnas Gerolamo de Rada, hvilken verkat både som skald och som utgifvare af folksånger: Poesie albanesi (1–6, 1873–84), Rapsodie d'un poema albanese raccolte nelle colonie del Napoletano (1866), en sångcykel, som rör sig om albanesernas nationalhjelte, Skanderbeg. 1883 började han utgifva en albanesisk och italiensk månadsskrift: »Fiamuri Arberit, La bandiera dell' Albania» (Albaniens banér), som dock afstannade före afslutningen af 3:dje bandet. Den förnämste konstdiktaren i det egentliga Albanien är Nesim Bey, hvars dikter dock till minsta delen blifvit tryckta. Vigtigast äro de samlingar af folksagor och sånger, som utgifvits af Halm (»Albanesische studien», 1854, »Griechische und albanesische märchen», 1864), Dozon (»Gontes albanais», 1881, och »Manuel de la langue chkipe», 1879), Mitkos (»Albanike mélissa», 1878, af hvilka G. Meyer öfversatt de flesta i »Archiv für literaturgeschichte», 1883) m. fl. I nyare tid har särskildt Konst. Kristoforidis med framgång arbetat på att odla det albanes. skriftspråket. Utom flere läroböcker har han författat en albanes. grammatik öfver toskiska dialekten (1882) samt utgifvit öfversättningar af Nya testamentet (på gegiska 1872, på toskiska 1879) samt delar af Gamla test. Derjämte har han färdig i manuskript en rikhaltig albanes. ordbok. För öfrigt är hvad som existerar af albanes. literatur nästan uteslutande af religiöst innehåll; särskildt har den romerska propagandan låtit öfversätta en mängd uppbyggelseskrifter. — En fullständig bibliografi öfver allt, som utkommit på eller om albanesiskan, finnes i G. Meyers »Albanesische studien» (1–3, 1883–92) och i hans ofvannämnda »Etymologisches wörterbuch». Af denna öfver 200 nummer omfattande förteckning må som de vigtigare och lättare tillgängliga arbetena nämnas Reinhold: »Noctes pelasgicae» (1855), Rossi da Montalto: »Regole grammaticali della lingua albanese» (1866), »Vocabolario italiano-epirotico» (1869), »Tocabolario della lingua epirotico-italiana» (1875), G. de Rada: »Grammatica della lingua albanese» (1870), Dozon: »Manuel de la langue chkipe ou albanaise» (1879), G. Meyer: »Kurzgefasste albanesische grammatik mit lesestücken und glossar» (1888).
Albani, Giovanni Francesco. Se Klemens XI.
Albani, konstnärsnamn för Marie Louise Cecilia Emma Lajeunesse, engelsk sångerska, f. 1850 nära Montreal i Canada, studerade under Duprez och Lamperti samt debuterade 1870 i Messina, hvarpå hon sjöng i Florens, London, Paris, Petersburg, Amerika m. fl. st. och efter 1879 årligen i London på Coventgardenteatern, med hvars förpaktare Ernest Gye hon gifte sig 1878. Hon är derjämte en mycket anlitad oratoriesångerska. På konstresor besökte hon Sverige 1888. Hon har en ljus, klangskön sopran af nordisk timbre och ovanlig höjd, betydande korrekthet och färdighet samt harmoniskt musikaliskt föredrag. På scenen sjunger hon de mest olika partier af italienska, franska och tyska mästare, utom Rossini och Meyerbeer. A. L.
Albania, namn på konungariket Skotland (se d. o., sp. 1319).
Albany, hufvudstad i staten New York, hade 94,923 innev. 1890. Af vetenskapliga anstalter må nämnas statsuniversitet (grundadt 1784, statsanstalt 1787) med statsbibliotek (150,000 bd) och statsmuseum samt Dudley-observatoriet. 1890 sysselsattes 14,670 arbetare i 1,294 fabriker, och tillverkningsvärdet uppgick till 24,4 mill. doll.
Albany [ålböni], grefve af, titel, som bars af pretendenten Karl Edvard (se denne) under den senare delen af hans lefnad.
Al Baradai. Se Baradaeus.
Alba regia, latinska namnet på ungerska staden Stuhlweissenburg.
Alba Ödegård, psevdonym för författarinnan Rosalba Maria Cederman, född Elfving (f. 1830. d. 1884).
*1. d'Albedyhll. Bland hans arbeten må vidare nämnas Recueil de mémoires et autres pièces authentiquex relatives aux affaires de l'Europe et particulièrement celles du Nord pendant la dernière partie du 18:me siècle (I. 1798; II, 1811).
*2. d'Albedyhll. Se vidare Gefion.
Albemarle [albmārl], den största af Galápagos-öarna (se d. o.).
*Alberi, E., föddes 1809 och dog 1880.
Alberich af Besançon. Se Alexandersagan.
Albert (Albrekt), biskop af Riga, stiftare af Svärdsriddareorden och grundläggare af det tyska väldet i Livland, föddes i midten af 1100-talet inom en bremisk riddareslägt, Appeldern. Han var kanik i Bremen, då han 1199 upphöjdes till biskop af Livland, der en liten kristen koloni nyss gått under, men der han beslöt att med kraft utbreda kristendomens och kyrkans välde. På våren 1200 landade han med en af 23 fartyg bestående pilgrimsflotta vid Dynas mynning, anlade 1201 staden Riga, som blef biskopssäte, och stiftade 1202 till hedningarnas bekämpande orden Bröderna af Kristi ridderskap, vanligen kallad Svärdsriddareorden. Männen i sitt följe gaf han borgar inom landet i förläning och lade derigenom grunden till stiftsridderskapet. Understödd af påfvens aflatsbref, som skänkte fullständig syndaförlåtelse för en korsfärd till Livland, lyckades han på sina tidt och ofta företagna resor till Tyskland — hvilka stundom utsträcktes till Rom — draga en mängd pilgrimer till kamp för hans syften, och med riddarnas och pilgrimernas hjelp eröfrade han inom kort landen på ömse sidor om nedre Dyna. Den 1 April 1207 mottog han Livland såsom län af Tyska riket; 1225 förklarades han för furste och hans biskopsstift för ett »Mark» af nämnda rike. 1207 afträdde han en tredjedel af det då eröfrade området åt Svärdsriddareorden, men råkade sedermera med denne i makttvister, som gåfvo uppslag till hundraåriga stridigheter (se Svärdsriddareorden och Tyska orden). A.
Källa: Project Runeberg ·
