Sida 72
underlade sig vidare Semgallen (1219); äfven Estland sökte han vinna, men då hans försök misslyckades, tillkallade han konung Valdemar Sejer, som för egen räkning eröfrade landet (1219). Deremot intog och kristnade A. ön Ösel (1227). I Estland och Semgallen samt på Ösel upprättade A. biskopsstift. Den genom rastlös verksamhet och organisationsförmåga, men äfven genom hersklystnad utmärkte biskopen afled d. 17 Jan. 1229.
Albert (Albrekt) Kasimir, hertig af Sachsen-Teschen, son af konung August III af Sachsen-Polen, född i Moritzburg, vid Dresden, 1738, blef 1760 gen.-löjtnant i österrikiska armén och äktade 1766 kejsar Frans I:s och Maria Teresias dotter Kristina (d. 1798), som medförde furstendömet Teschen i hemgift. A. var 1765–80 gubernator i Ungern och skötte 1780–90 gemensamt med sin gemål ståthållareskapet i Österrikiska Nederländerna under mycket brydsamma omständigheter (provinserna gjorde uppror med anledning af kejsar Josef II:s reformer), som tvungo paret att 1787 för en tid lemna Bruxelles. A. förde 1792 befäl i kriget mot fransmännen, måste upphäfva Lilles belägring och blef d. 6 Nov. jämte Beaulieu slagen vid Jemappes. 1794 opererade han såsom riksfaltmarskalk i förening med preussarna emot fransmännen. Han drog sig 1795 undan till privatlifvet och dog 1822. A. samlade massor af konstföremål, i synnerhet handteckningar af äldre mästare och kopparstick. Samlingen, vanligen kallad Albertina, öfvergick såsom fideikommiss till ärkehertig Karl och egdes sedermera af dennes son Albrekt (d. 1895).
*Albert, A. M., fransk arbetare och politiker, afled d. 25 Maj 1895 (ej i Debember 1892).
*Albert, J., fotograf, dog 1886 i München.
d'Albert [dalbär], Eugèn Francis Charles, tysk pianist och tonsättare, f. 1864 i Glasgow, der fadern, af fransk härkomst (modern var tyska), undervisade i dans och komponerade dansmusik (bl. a. den bekanta »Sultanpolkan»). Gossen undervisades i musik af fadern och efter 1876 vid National Training School i London. Redan 1879 utfördes en af hans uvertyrer offentligen, och 1881 uppträdde han såsom pianist och spelade en konsert af egen komposition. Sistnämnda år blef han elev af Richter i Wien, och senare studerade han under Liszt, som kallade honom »den unge Tauzig». Numera bofast i Tyskland, gifte han sig der 1892 med pianisten Teresa Carreño (se d. o. Suppl.). 1895 utnämndes kan till kapellmästare i Weimar. d'A:s spel beskrifves såsom ej blott tekniskt häpnadsväckande, utan äfven genialiskt, hvarjämte han är en högst framstående kompositör. Han har hittills skrifvit två pianokonserter, två uvertyrer, två stråkkvartetter, en symfoni, en pianosvit, flere sånger, operan Der rubin (1893) o. s. v. A. L.
Alberta [-bö'rta], sedan 1882 ett distrikt i Doominion of Canada, mellan Britiska Columbia i v., distriktet Athabasca i n. samt distrikten Saskatchewan och Assiniboia i ö. Areal 274,000 qvkm. 26,123 innev. (1891). Hufvudstad Calgary, vid kanadiska papific-banan. Längs vestra gränsen gå Rocky mountains, från hvilka Athabasca, Saskatchewan och Bow river nedströmma. Nordöstra delen är en trädlös, till odling oduglig stepp med en mängd saltlaguner. I s. idkas jordbruk och, på de s. k. ranches i s. v., boskapsskötsel, hvars produkter exporteras till England. Tillgången på stenkol och malmer är ganska stor.
Albert Edvard Njansa, sjö i Central-Afrika, ligger straxt s. om eqvatorn under 30° östlig lgd. Den upptäcktes af Stanley 1876 (se Luta Nzige) och undersöktes 1889 af honom och Emin Pasja, hvilka funno, att han är den sydvestligaste af Nilens källsjöar och genom Semliki står i förbindelse med den nordligare Albert Njansa. Dess södra och vestra strand undersöktes 1891 af Emin Pasja och Stuhlmann, som funno, att sjön ligger 875 m. öfver hafvet.
*Alberti, L. B. Palazzo Rucellai frånkännes honom af den nyare kritiken. Troligen är det bygdt af B. Rossellino.
Alberti, Konrad, psevdonym för tyske förf. K. Sittenfeld.
Albertina, konstsamling. Se Albrekt, hertig af Sachsen-Teschen. Suppl.
Albertinis mitraljös. Se Kulspruta, sp. 234.
*Albert Njansa (af Baker, ej af Burton, kallad Mwuta Nzige), sjö i Central-Afrika, ungefär mellan 1° och 2° 30' n. br., har en långsträckt, i s. v.–n. ö. riktad form, samt är omkr. 150 km. lång och i medeltal 30 km. bred, med en areal af omkr. 5,500 qvkm. Sjön ligger omkr. 700 m. öfver hafvet och mottager i sin södra ände Semliki från Albert Edvard Njansa.
*Albl, hufvudstad i franska depart. Tarn, är säte för en ärkebiskop.
Albien [-biä'ng] l. albien-etagen, geol. Se Gault och Kritsystemet.
Albinaeus. Se d'Aubigné, Th. A.
Albinagium. Se Albanagium. Suppl.
Albinatus. Se Albanagium. Suppl.
Albinoer. Se Menniskoraser, sp. 1363.
Albinus, Clodius Septimius A., romersk kejsare, tillhörde en gammal förnäm, men fattig slägt och utnämndes af kejsar Commodus (180–192) till ståthållare i Britannien. Legionerna derstädes utropade honom 193 såsom motkejsare till Didius Julianus, och han erkändes af dennes efterträdare Septimius Severus såsom medregent (caesar). Men sedan Septimius Severus lyckats slå och döda den om kejserliga purpurn med honom täflande Pescennius Niger vände han sina vapen mot A., som besegrades nära Lyon och dödades (197).
Albinus (Postumius-A.), romersk slägt Se Postumius.
Albinus, Bernhard Siegfried, holländsk anatom, f. 1697 i Frankfurt a. O., kom redan vid 5 års ålder med sin fader till Leiden, studerade der och i Paris, kallades 1719 att såsom vikarie öfvertaga undervisningen i anatomi vid universitetet i Leiden och promoverades s. å. till med. hedersdoktor. 1721 utnämndes A. till ord. professor i anatomi och kirurgi. Af helsoskäl öfvergick han 1745 till professuren i teoretisk medicin. Död 1770. A. var en mycket betydande deskriptiv anatom. Hans förnämsta verk äro Tabulae sceleti et musculorum corporis humani (1747) och Tabulae vasis chyliferi cum vena azyga etc. (1757). Dessutom inlade A. stor förtjenst genom de upplagor han utgaf af flere äldre anatomers arbeten. R. T–dt.
Källa: Project Runeberg ·
