Alkoholism l. Alkoholsjukdom, med. Under detta namn sammanfattas vanligen alla de sjukliga rubbningar inom menniskokroppen, och särskildt i nervsystemets funktioner, hvilka uppkomma genom missbruk af sprithaltiga drycker. Att vin, i öfvermått förtärdt, är skadligt för menniskan, torde hafva varit kändt redan i äldsta tider. Gamla Testamentets författare varna på många ställen för vinets missbruk. Greklands och Roms lagstiftare belade dryckenskapen med straff, och Seneca har af alkoholismens förnämsta symptom lemnat en framställning, som ännu i vår tid är mönstergill. Konsten att bereda sprit eller alkohol uppfans emellertid långt senare, under medeltiden. Alkoholen vann småningom högt anseende såsom läkemedel -- hvarom den gamla benämningen aqva vitæ (lifsvatten) bär vittne -- och på 1500-talet hade den redan blifvit ett välkändt dietetiskt medel, hvilket prisades som skyddsmedel mot alla möjliga sjukdomar. Missbrukets följder började nu också att oftare visa sig, och alkoholismen i sina olika former begynte blifva en mera allmänt förekommande sjukdom. Namnet alkoholism är emellertid af mycket yngre datum. Det infördes först af Magnus Huss, hvars berömda afhandling Alcoholismus chronicus (Stockholm 1849-51) för första gången lemnade en genomgående vetenskaplig utredning af alkoholförgiftningens verkningar och ännu torde vara det yppersta arbete, som blifvit skrifvet i detta ämne. -- I våra dagar är missbruket af spritdrycker, och i sammanhang dermed alkoholismen, spridt öfver hela verlden. Men sjukdomen har i olika land en mycket olika utbredning. I Europa förekommer han oftast i de nordliga staterna: Sverige, norra Ryssland, de Britiska öarna o. s. v., der missbruket af bränvin och andra likartade starkare spritdrycker är vida allmännare än i södern.
Man skiljer mellan akut och kronisk alkoholism. Den förra är ruset i dess olika grader. Det af den akuta alkoholförgiftningen framkallade sjukliga tillståndet är öfvergående, men någon gång uppkomma deraf qvarstående, mer eller mindre svåra, förändringar i för lifvet vigtiga organ; de högsta graderna af ruset leda stundom omedelbart till döden. Med kronisk alkoholism förstås den sjukdom, som uppkommer genom ett under längre tid fortsatt missbruk af spritdrycker. Enär den förtärda alkoholen oförändrad öfvergår i blodet och sålunda sträcker sitt skadliga inflytande till hela organismen, äro också sjukdomens yttringar ytterst mångfaldiga. Vanligen har denna sjukdom till en början ett mycket långsamt och smygande förlopp, och oftast åtgå flere år, innan de första tecknen visa sig. Merendels hafva flere akuta alkoholförgiftningar, flere rus, föregått, innan den kroniska alkoholismen börjar tydligare framträda. Men detta är långt ifrån alltid händelsen. Det är tvärtom icke ovanligt att finna fall, i hvilka sjukdomen utvecklar sig och genomlöper alla sina skeden och, efter att hafva framkallat de svåraste förändringar i för lifvet vigtiga organ, leder till döden, utan att patienten någonsin varit i vanlig mening berusad. Allt efter olika lefnadssätt i öfrigt, olika kroppskonstitution och olika motståndskraft inom det ena eller andra organet äro också symptomen vexlande i olika fall. Vanligen är det rubbningar i matsmältningsorganens, framför allt magsäckens, förrättningar, som först visa sig. De mera karakteristiska nervsymptomen uppträda oftast senare: till en början blott på morgnarne en obetydlig darrning i fingrarne, sedan en mera ihållande darrning i händerna, armarne, tungan o. s. v., minskad muskelkraft och stundom en småningom tilltagande förlamning, som t. o. m. kan göra patienten helt och hållet oförmögen att hålla sig uppe, myrkrypningar under huden, slöhet i känselsinnet, först i fingrar och tår, sedan spridande sig vidare, orolig sömn, anfall af yrsel och svindel, ej sällan anfall af delirium tremens, konvulsiva anfall, som kunna öfvergå till verklig fallandesot, samt -- under utvecklingen af dessa och andra symptom -- en allt mer tilltagande slöhet i förståndet och slutligen ej sällan verklig sinnessjukdom. De anförda symptomen förekomma dock sällan alla i samma fall. Än är den ena, än den andra gruppen af rubbningar inom nervsystemet öfvervägande, och Huss har på grund deraf uppställt flere olika former af sjukdomen. Till följd af sjukliga förändringar, framkallade af alkoholen på andra områden, såsom i hjertat, lefvern, njurarne o. s. v., får sjukdomen för öfrigt ett ännu mera vexlande utseende. -- I de tidigare skedena kan helsa inträda och längre fram åtminstone en mer eller mindre fullständig förbättring, om patienten upphör med missbruket af spirituosa, men också endast på detta vilkor, ty i annat fall slutar sjukdomen med döden. Ofta dör alkoholisten en för tidig död af någon mellankommande akut sjukdom, mot hvilken hans försvagade kropp icke har tillräcklig motståndskraft. Efter döden finner man magsäckens slemhinna inflammerad, blodöfverfyllnad i hjernan och dess hinnor, stundom förändringar i hjernmassan och ryggmärgen, ofta fettvandling i hjertat, lefvern förstorad och fettvandlad eller också hopskrumpen, njurarne ofta i olika stadier af kronisk inflammation o. s. v. P. W.