Alliteration (af Lat. ad, till, vid, och litera, bokstaf), bokstafsrim, består i allmänhet i ett upprepande af lika ljudande bokstäfver i början af enskilda ord och stafvelser. I sin allra enklaste form förekommer detta slags rim i sådana uttryck som flink och färdig, i hamn och häl, öfver stock och sten, med vett och vilja, vind för våg m. fl. d.
Alliterationen spelar dock sin egentliga rol i den fornnordiska (isländska), fornengelska och fornhögtyska skaldekonsten. I finnarnes runpoesi äfvensom i flere andra folks poetiska alster är hon likaledes en omtyckt prydnad. I synnerhet är hon inom den fornnordiska poesien utbildad till en hög grad af konstfärdighet och förekommer utan undantag i alla versslag. Äfven våra dagars isländska skaldekonst nyttjar alliterationen, ehuru hon derjämte upptagit det moderna slutrimmet. Den fornnordiska alliterationen består deruti, att i två sammanhörande rader (visufjórdungr, fjerdedelen af en strof) förekomma trenne (om verserna äro mycket korta, i fornyrdalag, tvänne) ord, som börja med samma konsonant eller med olika vokaler. Dessa bokstäfver kallas rimbokstäfver. Af de allitererande orden böra två (ett) finnas i första och ett i början af andra raden. Den rimbokstaf, som står i andra raden, kallas hufvudstaf, de som stå i första raden kallas bistafvar. Alla rimbokstäfverna böra finnas i betonade stafvelser. Är hufvudstafven sammansatt (i synnerhet sk, sp och st), böra äfven bistafvarna vara det. Halfvokalerna j och v räknas såsom vokaler. Ganga hér i gardi gullhyrndar kýr. (Gånga här i gården gullhornade kor).
Alliterationen är emellertid ingalunda inskränkt till den egentliga fornnordiska skaldekonsten. Otvifvelaktigt nyttjades hon öfverallt i de skandinaviska landen (och kanske öfver ett ännu vidsträcktare område), så snart någonting skulle anförtros åt muntlig tradition för att behållas i minne. I synnerhet torde lagbuden till en stor del hafva haft allitererad versform, hvarigenom de lättare ihågkommos. -- I den äldre vestgötalagen finna vi:
Then a hara, er hændir; then a ref, er resir o. s. v.
(Den eger hare, som griper; den eger räf, som drifver upp).
Detta slags rim försvann allt mera, i samma mån som språket föryngrades och utvecklades. Längst bibehöll det sig på folkets läppar, och ännu i dag finner man många spår deraf i folkvisorna, t. ex.
I skogen stod den slemme dvärg och skådade derpå;
i folklekar: t. ex. Hviter häst stod i stall; i gåtor: Ludi, ludi lätta hoppa öfver stätta; i ordspråk: Den som går i borgen, han går i betalning; Vilja eller våld äro icke landsrätt, samt i några i dagligt tal brukliga uttryck (se ofvan).
I den finska folkdiktningen böra i hvarje vers åtminstone tvänne ord börja med liknande ljud. Om dessa äro konsonantljud, böra de hälst följas äfven af lika vokalljud; om de äro vokalljud, kunna de deremot gerna vara olika. En dubbel alliteration är äfven omtyckt.
Neiet souti, sormet notkui. (Tärnor rodde, fingrar böjdes).
För att alliterationen skall blifva fullständig kunna ofta delarne i ett sammansatt ord omkastas och vissa ord till och med utbyta sin egentliga vokal i första stafvelsen mot en för alliterationen mera passande.
Nyare författare hafva stundom ganska lyckligt återupptagit alliterationen icke blott vid öfversättningar af allitererade fornqväden, utan äfven som versform för nyare dikter.
Karg var ej kungen, kring sig han strödde dvärgarnes dag-glans, drakarnes bädd. (Tegnér, Frithiofs Saga).
Man jämföre äfven följande verser ur "Asarne" af Ling:
När jag stämde silfver-strängen, Straxt de stolte skogens åbor Förde fort de fyra fötter, Luffade på långa läggar.