Alrun l. Alruna, Mandragora officinarum Bertol., bot., nat. fam. Solanaceæ, Pentandria Monogynia L., en i medelhafsländerna förekommande ört med tjock, lodrät rotstock, som i sin öfre ände uppbär en stor bladrosett och i dennas midt de skaftade blommorna; stjelk saknas. Dess underliga utseende och narkotiska egenskaper torde i förening hafva tilltalat folkets fantasi och derigenom gifvit anledning till dess ryktbarhet. Den var nämligen både i forntiden och under medeltiden i stort rop för sina magiska verkningar. Växten upprycktes under många ceremonier ur jorden, hvarvid hon sades gifva ifrån sig ett suckande läte. Den köttige rotstocken var en vanlig beståndsdel i kärleksdrycker och dylikt. Ett annat sätt att begagna henne var att deraf förfärdiga små menniskobilder, äfvenledes kallade alrunor, hvilka ansågos i alla afseenden lyckobringande för sin egare och derför sorgfälligt vårdades, kläddes i praktfulla kläder och till och med vid vissa tillfällen badades. En sådan kunde egaren aldrig förlora, enär hon alltid återvände till honom. Hon kunde ej häller säljas annat än för en mindre summa, än hon förut kostat. Jfr föreg. art. S. A.
Nordisk familjebok · första upplagan
Alrun
Ämne: Växtsläkten och örter (korta släktartiklar) · Växter och botanik
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 1 (1876), sp. 547–548 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗