Anilin (af anil, portugisiskt namn på indigo), kem., en organisk bas, sammansatt efter formeln C6 H5 . NH2, upptäckt 1826 af Unverdorben, som fann honom bland de produkter, hvilka bildas vid upphettning af indigo, och kallade honom kristallin. År 1833 upptäckte Runge anilins förekomst i stenkolstjäran och kallade basen kyanol (blåolja), emedan den med klorkalk gifver en vacker, blåviolett färg. Identiteten mellan kyanol och kristallin ådagalades af Fritzsche 1841, som benämnde basen anilin. Dess beredning af nitrobenzol upptäcktes 1842 af Zinin. Anilin förekommer endast i ringa mängd i stenkolstjära (1/3-1/2 proc.) och beredes derför i stort af nitrobenzol, som fås genom inverkan af salpetersyra på benzol, ett kolväte (C6 H6), som utgör stenkolstjärans flyktigaste beståndsdel och deri förekommer till ungefär 3 proc. Anilintillverkningen är för närvarande en högst vigtig gren af den kemiska industrien, emedan man af anilin bereder en mängd färger, utmärkta genom skönhet, glans och förmåga att lätt fästa sig på tyg (se Anilinfärger). Anilinproduktionen uppskattades år 1867 till 1,764,000, 1868 till 2,352,000 och 1869 till 4,116,000 sv. skålpund. Värdet af de år 1868 af anilin tillverkade färgämnena uppskattas till 12 mill. kr. Rent anilin är en färglös, illaluktande olja, hvars egentliga vigt är 1,036. Det kokar vid 184,5°. På en organism verkar det som ett narkotiskt gift. I luften upptager anilinet syre och färgas derigenom brunt eller svart. I kemiskt hänseende förhåller sig anilin såsom ammoniak och gifver upphof till alldeles analoga derivat. Karakteristiskt för anilin är den vackra violetta färg, som det meddelar en klorkalklösning. P. T. C.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.