Anilinfärger (jfr Anilin), kem. På anilins och den dermed beslägtade basen toluidins (C6 H4 - CH3 . NH2) egenskap att genom inverkan af oxiderande medel frambringa vackra färger grundar sig för närvarande en storartad industri, som helt och hållet tillhör den senaste tiden. Denna industri daterar sig från 1856, då Perkins, en engelsk kemist, gjorde några försök att af anilin framställa kinabarkens verksamma beståndsdel, kinin. Under sina försök dermed fann han, att af anilin kan fås ett vackert violett färgämne, mauvein eller "Perkins violett". Denna tillfälliga upptäckt väckte stort uppseende och skapade inom kort en ganska vigtig industri. Redan ett par månader efter det Perkins fått patent på sin uppfinning bildades såväl i Tyskland som i Frankrike fabriker för att i stor skala tillverka det nya färgämnet. Till följd af den fabriksmässiga beredningen föll hastigt priset på anilinolja - så kallas nämligen den i industrien använda blandningen af anilin och toluidin. Under det priset på anilinolja 1858 uppgick till 40-50 francs för kilogram, kostar hon nu endast några få francs. Redan 1856 hade Natanson och 1858 A. W. Hofmann tillfälligtvis iakttagit, att anilin kan gifva upphof till en vacker röd färg. Dessa iakttagelser, som förut ej ådragit sig någon uppmärksamhet, gåfvo efter anilinindustriens uppkomst anledning till ifriga studier. Man fann då, att anilinrödt uppstår genom inverkan af allahanda lindrigt oxiderande ämnen (t. ex. arseniksyra, tennklorid, qvicksilfversalter) på en blandning af anilin och toluidin. Tillverkningen af anilinrödt (som i handeln går under namnen fuksin, azalein, solferino, magenta, rosein) började 1859 i en fabrik i Lyon, och några månader senare anlades fabriker i Mulhouse, London, Glasgow och sedermera i Tyskland. Den kemiska sammansättningen af anilinrödt utreddes af Hofmann, som visade, att färgämnena äro salter af en i och för sig sjelf färglös basisk kropp, rosanilin, uppkommen af en molekyl anilin (C6 H5 NH2) och två molekyler toluidin (C6 H4 - CH3 NH2) genom förlust af fyra atomer väte. Basens sammansättning kan derför uttryckas med C6 H4 \ formeln 2(C6 H3 - CH3) > N3. H3 / Hans förening med en molekyl klorväte utgör färgämnet fuksin. Anilinrödt tillverkas numera nästan uteslutande genom inverkan af arseniksyra på anilinolja, då arseniksyran afgifver två atomer syre (hvilka med fyra atomer väte ur anilinoljan förenas till vatten) och reduceras till arseniksyrlighet. För att gifva en föreställning om de stora mängder anilinrödt, som tillverkas, må nämnas, att Tyskland ensamt årligen förbrukar omkr. 3,528,000 sv. skålpund (1 1/2 millioner kilogram) arseniksyra. Den genom anilinoljans behandling med arseniksyra erhållna massan undergår flere behandlingar, genom hvilka deri befintligt arseniksyrligt rosanilin öfverföres till klorvätesyradt salt eller fuksin. Det rena färgämnet fuksin bildar gröna och metallglänsande kristaller, hvilka lösas af vatten, som då får en ren och praktfullt röd färg, så intensiv, att, om 1 del fuksin löses i 1 million delar vatten, en starkt röd vätska erhålles. En lösning af 1 del fuksin i 100 millioner delar vatten synes ännu rosenröd, om hon betraktas i ett fotstjockt lager. Till följd af denna färgkraft är anilinrödt på en gång det billigaste och det vackraste af alla färgämnen. Rent fuksin är ej giftigt, men om man till färgning nyttjar ett orent färgämne, som ej blifvit fullständigt befriadt från arsenik, kunna de färgade tygen blifva ganska farliga. Man har sökt göra sig oberoende af arseniken vid tillverkningen af anilinrödt, men med föga framgång. Många försök, oftast anställda utan vetenskaplig grund, utfördes med de nyupptäckta färgämnena. Så fann Lauth (1860), att aldehyd med anilin gifver ett vackert blått färgämne, aldehydblått, som dock, till följd af svårigheten att fästa det på väfnader, ej fick någon praktisk användning. En färgfabrikant vid namn Usèbe gjorde vid försök att fixera det nya blå färgämnet den intressanta upptäckten, att det genom behandling med undersvafvelsyrligt natrium kunde förvandlas till ett grönt af ojämförlig skönhet, aldehydgrönt, hvars rena gröna färg ej undergår någon förändring vid ljussken, såsom fallet är med alla förut i färgerierna använda gröna färger, hvilka äro blandningar af blått och gult och derför vid ljussken synas blå. Tvänne franska kemister, Girard och de Laire, lyckades 1861 genom upphettning af anilin med fuksin bereda en vacker violett färg, violet impérial, och ett blått färgämne, bleu de Lyon; vid upphettningen ersattes nämligen vätet i rosanilin af anilinets beståndsdel C6 H5. Samtidigt erhöllo de tyske kemisterna Kopp och Hofmann andra blå eller violetta färgämnen genom att ersätta vätet i rosanilin med radikalerna metyl (CH3) och etyl (C2 H5) o. s. v. Hofmanns-violett fann stor praktisk användning, och då för dess beredning fordrades jod, steg detta ganska dyrbara ämne i pris. Vid industriens början kostade en kilogram 20 francs, men priset steg hastigt till 100 francs. Dertill kom, att flere färgfabrikanter samtidigt (1866) funnit, att vid beredningen af anilinviolett och anilinblått ett nytt färgämne bildades, utmärkt af den praktfullaste gröna färg. För beredningen af detta nya färgämne, jodgrönt eller vert lumière, erfordrades betydande mängder jod. Man försökte derför 1867 att göra sig oberoende af detta dyrbara ämne. Redan 1871 lyckades man ock att till en viss grad nå detta mål, då man framställde anilingrönt genom inverkan af salpetersyrlig metyleter på anilinviolett. Beredningssättet är numera så förenkladt, att man efter 1873 framställer både anilinviolett och anilingrönt utan både jod och arseniksyra. - De nu nämnda anilinfärgerna äro ej de enda. Som biprodukt vid beredning af anilinrödt fås ett gult färgämne, anilingult, genom upphettning af fuksin med klorvätesyradt anilin ett brunt, bismarckbrunt, och på samma sätt af anilinviolett ett annat brunt, havanabrunt. Ett särdeles vackert gult färgämne, safranin, beredes äfven af anilin. Bland de vigtigaste anilinfärgerna är anilinsvart, som utmärkes genom sin fullkomligt svarta och högst beständiga färg. Denna nyttjas numera allmänt vid tryckning af kattuner och till färgning af virke, som dervid antager en ebenholzsvart färg. Anilinsvart har varit kändt sedan 1843, då det upptäcktes af Fritzsche, men det fick ingen praktisk användning förr än 1860, då man började anställa en mängd försök att dermed trycka tyg. Dock lyckades man först 1864 öfvervinna de dermed förenade svårigheterna. För färgning med anilinsvart tryckes tyget med en blandning af något anilinsalt, svafvelkoppar och kaliumklorat. De dermed tryckta tygen äro i början smutsgröna, men färgas intensivt svarta, då de utsättas för luftens inverkan. - Anilinfärgernas användning är ej inskränkt endast till färgning och tryckning af tyg: en mängd andra industrigrenar betjena sig äfven af dem. Så nyttjas de i tapettillverkningen, pappersfabrikationen, till beredning af skrifbläck o. s. v. P. T. C.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.