Ansigte l. Anlete kallas hufvudets främre del, som innehåller ingångarna till organen för digestion och andning, medan den bakre delen omsluter nervdelar. Ansigtets stomme utgöres hos menniskan af 13 fast förenade och ett rörligt ben (underkäken), hvartill ytterligare komma tänderna. Dessa ben bilda icke en slät, jämnt afrundad yta, utan hysa flere utsprång (knölar) och insänkningar (gropar, hålor). Bland knölarna må nämnas: två pannknölar (märken efter pannbenens första förbeningspunkter), ögonbrynsbågarna, näsan, kindkotorna, hakan samt underkäkens vinklar och nedre kant. Vidkommande näsan bör dock anmärkas, att spetsen icke har ben, utan brosk till stomme. Bland hålor böra nämnas: ögon-, näs- och munhålorna samt tinninggropen; de tre förstnämnda innehålla resp. organen för syn, lukt och smak, den sistnämnda en stor tuggmuskel. Benen afrundas och jämnas genom fett, som fyller ytans smågropar och utgör innersta lagret af den på ansigtet i allmänhet tämligen grofva huden; knölar och gropar äro derför mera märkbara hos magra personer. Ansigtshuden är öfverallt klädd med fina hullhår; hos män (och en del karlavurna qvinnor) finnas starkare, längre, lockiga hår på öfver- och underläpp, haka och kinder, ända från kindkotorna till ned på hakan; i ögonbrynen, kring ögonlockskanterna och näsöppningarna finnas korta, styfva hår - ett slags borst. Under och i huden ligga i flere riktningar gående lager af en mängd tunna, glesa muskelbuntår, bestämda för hudens rörelse, och genom hvilka rynkor, veck o. d. i huden framkallas på en mängd olika sätt och i vexlande kombinationer, dels vilkorligt, dels ovilkorligt följande olika sinnesrörelser och själsstämningar. Deraf härledas de olika anletsdragen eller ansigtsuttrycken; deraf äfven dessa musklers namn af mimiska. Såväl ansigtets allmänna form, dess olika af delningars höjd och bredd, delarnas inbördes ställning och relation m. m, till ansigtsbildningen hörande, som ock nyssnämnda ansigtsuttryck blifva ofta, på grund af den öfverensstämmelse, som i dem råder mellan flere individer från samma trakt, kännetecken för olika stammar och folk.
Menniskoansigtet och ansigtet hos de djur, hvilka kunna sägas hafva ett sådant, förete många likheter; men i ett hänseende råder stor olikhet, deruti nämligen, att djurets ansigte skjuter med mundelarna vida längre ut och fram än menniskans, liksom det förstnämnda är större i förhållande till hela hufvudet i allmänhet. Denna olikhet synes stå i samband med en högre utveckling af nervsystemet och de ädlare förmögenheterna hos menniskan, och P. Camper har derför i den olika ansigtsvinkeln uppställt en mätare för djurens högre eller lägre ståndpunkt. G. V. D.