Apokatastasis, Grek., eg. åter- l. tillbaka-försättning i sitt ursprungliga skick; återställelse. Dogmen om de oomvändes bestraffande medelst aldrig upphörande helvetesqval har allt sedan kyrkans äldsta tider framkallat allvarliga och i styrka växande gensägelser. Iklädda logikens harnesk, väpnade med bibelordets svärd, hafva tänkare och skriftuttolkare trädt inom skrankorna till försvar för tron på "all tings återställelse" (apokatastasis panton; jfr Apostl. Gern. 3: 21), d. v. s. en alla ändliga väsenden omfattande slutlig frälsning och salighet. Främst bland kämparna för ifrågavarande tro möter oss en af kyrkohistoriens store, Origenes. Tvänne äro de hufvudgrunder, på hvilka han fotar sin apokatastasislära, först: det med platonismen befryndade antagandet af en menniskoandarnas förut-tillvaro i Gud; dernäst: den hos honom gryende insigten, att straffet är till sitt begrepp icke en hämd eller vedergällning af ondt med ondt, utan allenast en rättelse. Verldsutvecklingens mål är de genom en sjelfförvållad tuktan luttrade andarnas återförening med deras gudomliga upphof. "Det är min åsigt", säger Origenes, "att Guds godhet genom Kristus skall leda alla skapade varelser till ett och samma yttersta mål, efter det att äfven Hans fiender blifvit kufvade och gjorda Honom underdåniga. Detta af det skäl, att slutet och begynnelsen städse äro hvarandra lika." Bland de tongifvande kyrkolärarna blef emellertid detta mildare åskådningssätt aldrig flertalets. Väl djerfdes en Hieronymus lemna insteg åt hoppet om en förlossning ur af grundsdjupet, åtminstone för de i det kristna dopbadet tvagne, och ej ens en Augustinus ville fullständigt utestänga tanken på svalkande mellanskof och en viss lindring i de fördömdes ändlösa vånda. Antydningarna i dylikt syfte vunno dock ingalunda gehör inom "renlärighetens" tempelmurar. Dualismen, rotfäst i medeltidens verldsbetraktelse, togs i arf af protestantismens kyrka, som i Augsburgiska bekännelsen uttalade förkastelsedomen öfver anabaptisternas apokatastasistro och ännu i våra dagar står fast vid förklaringen uti "Athanasii symbolum", att enhvar, som i något lärostycke afviker från "den allmänneliga kristliga tron", "varder utan tvifvel förtappad evinnerligen". Men tiderna förändrades; spekulationen och bibelforskningen satte murbräckan mot ortodoxiens förskansningar, och med de efter hand uppspirande nya tänkesätten rörande Gud och Hans förhållande till menniskans verld utbredde sig nya åsigter i fråga om "de yttersta tingen". Uppfattningen af straffet såsom en rättelse, ett bättringsmedel - hvarigenom uteslutes möjligheten af dess fortvaro "i evighet" - gjorde sig gällande under rationalismens tidehvarf, och Schleiermacher, vårt århundrades teologiske reformator, sökte ådagalägga den eviga fördömelsens otänkbarhet ur synpunkten af det inom menskligheten rådande organiska och oförstörbara sammanhang, i kraft af hvilket ostörd salighet för en del af vårt slägte icke låter sig förlikas med återstodens förtappelse. Efter Schleiermacher hafva hans själsfränder inom teologien och den nyaste religionsfilosofien fullföljt striden emot doktrinen om "eviga straff" genom en bevisning, hvars vigtigaste stödjepunkter - korteligen angifna - äro de följande.
1) Från Gud, den allgode, kan icke utgå något annat än godt, ty verkan måste alltid vara af samma beskaffenhet som hennes orsak och kan omöjligen vara motsatsen af hvad orsaken är (mörkret kan ej vara en verkan af det lysande, osaligheten ej af den fullkomligt salige). Då vidare Guds egenskaper blott uttrycka olika sidor, från hvilka hans i sig sjelf odelbara väsende kan betraktas, och de således icke kunna på något sätt hämma eller upphäfva hvarandra, så är klart, att Gud aldrig kan göra något, som är rätt eller rättvist, utan att det tillika är godt och välgörande, hvaraf följer, att hans emot synden riktade rättvisa straff måste för syndaren blifva i hvarje hänseende ett godt, alltså åvägabringa dennes förbättring och derigenom hans frälsning. Läran om den eviga osaligheten såsom ett Guds straff för synden innebär nu den dubbla sjelfmotsägelsen, att ett ondt sättes såsom härrörande, från sjelfva det fullständigt goda och förnuftiga väsendet, och att samma onda föreställes såsom frambragt genom Guds straffande verksamhet, hvilken derigenom förvandlas från hvad hon är (en rättelse af en förnuftsstridig vilja) till en blott hämd, som derjämte, såsom varande "utan ände", blir ändamålslös, alltså förnuftsvidrig.
2) Menniskan, som till sitt sanna väsende är en evig idé hos Gud, är icke i stånd att genom fullständig och orygglig sjelfförhärdelse rentaf lösslita sig från sin gudomliga urgrund, enär sådant vore liktydigt med ett förintande af hennes eget innersta jag, personlighetens kärna. Det motsatta antagandet beror på en bristfällig undersökning af de verkliga gränserna för menniskans frihet eller förmåga af sjelf bestämning.
3) Förhåller det sig så, att hvarje menniskoväsende utgör en lem i den högsta organismen, Guds eviga idérike, så är det lika omöjligt, att någon eller några menniskor skulle kunna uppnå sitt lifs högsta möjliga fulländning eller den eviga saligheten, om någon eller några andra forblefve osaliga, som det är omöjligt, att en eller flere lemmar i menniskokroppen kunna vara fullkomligt kraftiga och friska, om någon eller några bland de öfrige äro tynande eller sjuka. "Om en lem lider, så lida alla lemmarna" - denna apostoliska utsaga afslöjar den grundlag, som gäller för det andliga kosmos i dess helhet.
Framgår sålunda Öfvertygelsen om allas eviga frälsning följdriktigt ur den vetenskapliga teismens uppfattning af Guds och menniskans väsende samt af verldssammanhanget i det hela, så återstår att utröna, huruvida apokatastasisläran eger eller saknar stöd i kristendomens urkunder. Af nutidens exegeter besvaras spörsmålet derom på vexlande sätt. Under det att konfessionalismens käckaste anhängare icke tveka att bryta stafven öfver den nämnda läran, på grund af hennes förmenta fullständiga skriftvidrighet, bjuder den s. k. förmedlingsteologien på en mindre ensidig lösning af frågan. En framstående målsman för denna teologi - Martensen - fäster uppmärksamheten derpå, att jämte de skriftställen, hvilka, enligt han åsigt, gifva stöd åt föreställningen om en evig fördömelse, förekomma andra, som på det klaraste och eftertryckligaste förkunna frälsningens utsträckning till alla. "Då apostelen Paulus säger, att den siste fienden som öfvervinnes är döden, - således äfven den andra döden, emedan eljest ännu en oöfvervunnen fiende återstode -; när han utan hänseende till något slags motsats mellan saliga och fördömda, talar om den tid, då Gud skall vara allt i alla (l Kor. 15: 28); när han utan inskränkning säger, att allt skall sammanfattas under Kristus, såsom under hufvudet (Efes. 1: 10), att såsom alla dö uti Adam, så skola ock alla varda lefvande gjorda i Kristus (l Kor. 15: 22), så lärer man icke" - yttrar Martensen - "utan att inskränka dessa ställens kraft, derifrån kunna aflägsna föreställningen om en allmän apokatastasis, ty apostelen säger uttryckligen alla, icke några." Enär alltså nytestamentliga utsagor kunna åberopas lika väl för som emot tron på "all tings återställelse", stannar Martensen vid antagandet af en "antinomi", en med hänsyn till denna punkt icke någonstädes löst motsägelse uti sjelfva skriftläran. Äfven hos uttolkare af den kritiska skolan återkommer samma antagande och skarpes stundom ytterligare. Så betonas t. ex. i den senaste utförliga framställningen af paulinismens lärobyggnad (af O. Pfleiderer) "antinomien" i fråga om apokatastasis mellan ej allenast de särskilda urkundernas författare (jfr med de ofvanstående citaten bl. a. Matt. 12: 32; Marc. 9: 44; 2 Tess. 1: 9; l Joh. 5: 16), utan derjämte t. o. m. mellan de olika paulinska brefven (jfr Eom. 5: 18; 11: 32; l Kor. 15: 22 m. fl. ställen med yttrandena om "de förtappade" 2 Kor. 2: 15; 4:3). Dock inskärpes tillika, att Paulus, "då han talar ur sin kristliga verldsåskådnings djup", städse synes hylla tron på en apokatastasis.
Läran om allas slutliga frälsning förfäktas med ifver i våra dagar i synnerhet af "universalisterna", ett manstarkt religionssamfund i Förenta staterna. C. v. B.