Apollo, Grek. Apollon, Grek.-rom. mytol., solljusets gud, det härliga, Öfver allt vidrigt och ondt segrande ljusets, källan till allt skönt och harmoniskt. Han står ganska nära Zeus, den strålande himmelens gud, och Athene, den rena klara luftrymdens gudinna. Hans urgamla, fullständiga namn är Phoebus Apollo (Grek. Phoibos Apollon), den klare, lysande A. Ordet Apollo är ännu ej tolkadt.
Sagorna. Apollo är son af Zeus och Latona (Grek. Leto). Hans moder hade irrat kring hela det Egeiska hafvets kuster utan att lyckas finna en ort, som vågade mottaga den med bäfvan väntade, mäktige guden, tills hon slutligen fann en tillflyktsort på en liten klippa, som fick namnet Delos, den klara, lysande. Der födde nu Latona på berget Cynthus tvillingarna Apollo och Artemis. Den nyfödde guden griper straxt efter båge och cittra och förkunnar sig vilja för menniskorna uppenbara Zeus' osvikliga rådslut.
Apollos första bragd är nedläggandet af draken Python, som härjade fälten kring Krisa i Phocis (deraf kallas han den pythiske). Omedelbart derefter grundar han sin helgedom i Delphi. En annan saga förtäljer om en af jorden född jätte, Tityos, som hade vågat antasta Latona och derför dödades af hennes båda barn.
Hyperboreerna tänktes som ett folk, boende i höga norden, i saligt lugn och evigt ljus - en dunkel kännedom om nordens ljusa sommarnätter. Hos dem hade A. sitt egentliga hemvist. Till dem far han vid den regniga årstidens ingång, och från dem återkommer han vid naturlifvets återuppvaknande, buren på en svan, ljusets strålande och sjungande fogel, Oceani bebyggare, eller en grip, Orientens guldvaktande sagodjur (guld och ljus stå hvarandra nära). Denna hans afresa och återkomst firades högtidligt på Delos, i Delphi, Miletus och Metapontium.
Andra sagor tala om Apollos herdelif. En gammal hymn berättar huru den nyfödde Hermes stjäl och undandöljer gudarnas boskapshjordar, som A. vallade, och huru slutligen försoningen mellan de båda gudarna stadfästes dermed, att Hermes ger Apollo en af ett sköldpaddskal förfärdigad cittra och den senare sin tregreniga staf åt Hermes. Vi finna vidare A. vallande konung Admeti i Pheræ hjordar. Äfvenså skall han ha tjenat konung Laomedon i Troja. Han icke allenast vaktade dennes hjordar, utan uppbyggde äfven, jämte Poseidon, nämnde stads murar. Då Laomedon förhöll den utlofvade lönen, sände A. en förhärjande pest öfver landet. Senare berättelser framhålla dessa tjenstevärf som en försoning. A. hade dömts att tillbringa 8 år i en dödlig mans tjenst, antingen för draken Pythons utgjutna blod eller derför att han hade dödat cykloperna. Se Æsculapius.
Apollo egde ingen maka bland gudinnorna, men enligt myten hade han flere barn med dödliga qvinnor; i synnerhet anses siare, skalder och stamheroer i landskap, der Apollos dyrkan var utbredd, härstamma från honom.
Kulten. Apollos dyrkan var icke uteslutande grekisk. I trojanska kriget framställes han som trojanernas gud och såsom fientlig mot grekerna. Under den äldsta förhelleniska tiden synas Lycien och Kreta ha varit hufvudorterna för en Apollodyrkan, som omfattat det Egeiska hafvets kuster och öar. Den attisk-joniska kulten fann tidigt sin medelpunkt på ön Delos. Slutligen blef den af staden Krisa grundade och länge af den beroende, sedermera under det amfiktyoniska förbundets uppsigt stående helgedomen i Delphi hela den apolliska religionens medelpunkt.
Verksamhet och förrättningar. På mångfaldigt sätt träder A. i förhållande till menniskolifvet. Han är
1) Hjordarnas och betesmarkernas gud (A. nomios), och dermed sammanhänga sagorna om hans eget herdelif. I andra kulter framställes han som jägare, de vilda djurens tämjare och de tamas beskyddare.
2) Den manliga ungdomens förebild och hägn. Dit hör A. patroos, de joniske folkgrenarnas stamgud. I de gymnastiska öfningsskolorna bildade A., Hermes och Herakles en mycket vanlig grupp. Äfven i krig var A:s hjelp särdeles verksam.
3) Dödsguden, "fjärrskjutaren", som "med sina milda pilar" plötsligt fäller den blomstrande ungdomen, såsom markens blommor plötsligt sänka sina hufvuden för solens brännande strålar. Mot fiender är han fruktansvärd. För honom föll Patroklos, i viss mening äfven Achilles, och Niobe fick se sin rika skara af blomstrande söner och döttrar stupa för Apollos och Artemis' pilar.
4) Den allt ondt afvärjande (A. alexikakos), den till hjelp skyndande (A. boedromios). Särskildt var han vägarnas, gatornas och portarnas skyddande gud (A. agyieus), och i allmänhet en välfärdens gud.
5) En menniskosinnet med hänförelsens allmakt gripande gudom. Deri står han nära Dionysos. Den apolliska entusiasmen framträder under tre arter, a) A. är näml. tonkonstens och sångens gud (A. musagetes, musernas anförare, kitharodos, sångare till cittra). Alla apolliska fester voro rika på musikaliska och lyriska öfningar, och Delos samt Delphi blefvo snart till och med de vigtigaste konstskolorna. De under Apollos hägn stiftade pythiska täflingsspelen omfattade ursprungligen uteslutande musik. - b) Siarekonstens gud. Den profetiska förmågan tillkom i de äldsta sagorna mest qvinnor, såsom Kassandra, sibyllorna; men äfven män, såsom Amphiaraus, Kalchas. De äldsta sätena för apolliska orakel voro i Mindre Asien. I Boeotien och äfven annanstädes i Grekland funnos flere. Alla öfverstrålades de dock med tiden af det stora grekiska hufvudoraklet i Delphi, som var hela Greklands religiösa medelpunkt och äfven rådfrågades af fryger, lyder, etrusker och romare. Dess inflytande var i alla tider utomordentligt, under vissa allsmäktigt. Tillnamnet Loxias, den dunkle, syftar på orakelsvarens ofta dunkla utsaga. - c) Försoningens gud. A., som sjelf fått undergå en lång botgöring, är gent emot hämdens dunkla makter (Furierna, Erinyerna) en försonare och räddare (A. katharsios, soter), till hvilken den af skulden oskärade, ur det borgerliga och religiösa samhället utstötte brottslingen såsom skyddsökande tager sin tillflykt. A. stänker honom med försoningsoffrets blod, bortviftar med den heliga lagerqvisten allt ondt från honom och pålägger honom botgöringar, som han uträttar i Apollos tjenst, tills tiden är ute och han kan återvända till lifvet.
Attribut. Pil och båge tillkomma A. såsom den straffande dödsguden, cittra som tonkonstens gud; trefoten, sedan gammalt den pythiska sierskans säte, häntydde på orakelförkunnaren, medan lagern egentligen betecknade försoning, derefter seger. Bland djuren var vargen genom sitt grekiska namn, lykos, en hänsyftning på A. lykeios (den lyciske; jfr Lat. lux, ljus). Den snabbt flyende, musikälskande hinden, svanen, gripen, delfinen, åkerråttan, gräshoppan, ödlan, gamen, höken och kråkan hade en sinnebildlig betydelse, och i den apolliska kulten häntydde hvar och en på någon sida af gudens väsende.
För de äldste romarna var A. okänd. Bekantskapen med honom synes ha härledts från de på italienska halfön bosatte grekerna. Tidigt, ehuru ej ofta, rådfrågade romarna det delphiska oraklet. Redan under decemvirernas tid hade A. en helgedom i Rom; 432 f. Kr. grundades ett tempel åt honom; 399 ordnades åt A. jämte Diana och Latona ett lectisternium (gudamåltid); under 2:dra puniska kriget inrättades apolliska spel efter de pythiska spelens mönster. Från denna tid dyrkades han i Rom i sin myndighets fulla utsträckning såsom siaren, räddaren, tonkonstens och glädjens gud samt såsom en hämnande gud. Under Augusti tid fick han plats vid sidan af Jupiter capitolinus och förblef ända till hedendomens slut den mest dyrkade guden. V. K.
Fig. 1.
Den bildande konsten har framställt Apollo såsom idealet för en skön ynglingagestalt, med det skägglösa, öppna och stolta ansigtet omsvalladt af rika lockar och förrådande antingen inspiration eller stilla drömmeri eller energisk handlingskraft. Apollo-idealet utbildades hufvudsakligen af Skopas och Praxiteles. Den förstnämnde skapade en bedömd A. kitharodös, i fotsid, böljande drägt, hufvudet bekransadt med lager, i framåt gående rörelse och med inspiration strängande sin lyra. En efterbildning (fig. 1) finnes i Vatikanen. (Äfven bland svenska nationalmuseets konstskatter finnes en antik A. kitharodos.) - I den första ungdomens svärmiska stämning och med den veka, smidiga kroppen alldeles naken samt stödd mot en trädstam framställdes A. af Praxiteles i tvänne berömda statyer: A. sauroktonos, "ödledödaren" (ödlan häntydde på gudens siaregåfva), af hvilken efterbildningar finnas i Paris och Rom, samt den s. k. Apollino (efterbildning i Florens). - Den 1495 i Antium funna och i Vatikanen uppställda, mycket berömda marmorstaty, som vi känna under namn af den Belvederiske A. (förskrifvande sig från den romerska kejsartiden; fig. 2), visar oss A. i kraftig handling såsom den skyddande och hjelpande guden. Jämförelser med den 1792 vid Janina funna bronsstatyetten A. boedromios (i grefve Stroganoffs ego i Petersburg) hafva gjort det mer än
Fig. 2. troligt, att A. di Belvedere i sin framsträckta venstra hand hållit egiden med gorgoneion för att jaga en farlig fiende på flykten (de år 279 f. Kr. mot hans egen helgedom Delphi framstormande gallerna). - Om Chares' såsom ett af verldens sju underverk prisade Apollostaty, den s. k. Kolossen på Rhodus (uppställd omkr. 291 f. Kr. och förstörd genom en jordbäfning 66 år derefter), veta vi ingenting annat, än att den var forntidens kolossalaste staty.