Pythonslägtet

Pythonslägtet, Python, zool., föres till pythoriormarnas familj (Pythonidae), ormarnas ordning (Ophidia) och kräldjurens klass. Hufvudet är långt, fyrsidigt pyramidformigt, med främre delen täckt af plåtar och den bakre af fjäll; näsborrarna ligga mellan två olikstora plåtar. Enligt iakttagelser, anställda i zoologiska trädgårdar, ringla honorna af flere arter inom detta slägte sig omkring sina i en hög lagda ägg, bilda på sådant sätt kring dem en ihålig kägla, hvars högsta spets utgöres af hufvudet, och förblifva i denna ställning, tills äggen efter flere veckor utkläckas. Härunder utvecklar det rufvande djuret en ansenligt högre värmegrad än det omgifvande rummets. Ungarna växa fort och börja taga föda efter den första tandömsningen. Vid ungefär fyra års ålder kunna de hafva uppnått en längd af 3 och under de nästa tio åren af 7 m. Tigerormen, P. molurus, blir 5--8 m. Nosplåten har två och de båda främsta öfre läpp-plåtarna hvar sin grop. Hufvudet är blekgult till ljusbrunt, med köttfärgad panna och nos samt en brun, Y-formig, med öppningen framåtvänd fläck på sin bakre del. Ryggen är ljusbrun, med en rad stora, i allmänhet fyrkantiga, bruna fläckar. På kroppens sidor står en rad af likadana, mindre fläckar. Arten är hemma på Vestra Indiska halfön, Java och Sumatra. -- Nätormen, P. reticulatus, blir 6--9 m. lång samt har två gropar i näsplåten och en i hvardera af de fyra främsta öfre läpp-plåtarna. Hufvudet bär tre svarta längdstreck och ryggen en nätlik teckning af svarta fläckar på blekbrun botten. -- Klippormen, P. natalensis, är gulbrun på kroppens främre tredjedel, för öfrigt mörkare olivbrun ofvan och på sidorna samt rödhvitaktig undertill. Hufvudets öfre sida upptages till största delen af en olivbrun, med spetsen framåtriktad fläck. En rad kedjeartadt hopslingrade, aflångt fyrkantiga, i allmänhet olikformiga och oregelbundet ordnade, olivbruna fläckar löper utefter kroppens öfre sida och fortsättes som en mörk strimma mellan två gula, långsgående band ända ut i stjertspetsen. Arten tillhör södra Afrika. -- Hieroglyformen, P. sebae, blir 3,5--6m. lång och är hemma i Afrika från eqvatorn till 17°-18° n. br. Hufvudets öfre sida upptages af en mörkbrun eller svartaktig, pilformig fläck. Kroppen visar på grågulaktig botten brunaktiga, i midten merendels ljusare fläckar af vexlande form äfvensom tvärband, hvilka liksom fläckarna på hvardera kroppssidan utgå från ett mörkt långsband, som nedtill begränsas af ljusgult. På stjerten saknas dessa tvärband. De undre delarna äro grågula. -- Liksom boaormarna skildras på ett öfverdrifvit sätt de till Pythonslägtet hörande arterna för sin styrka och framställas såsom farliga äfven för menniskor. Verkliga förhållandet lär vara, att de endast sällan våga sig på unga muntjakar och svinhjortar (hvilka äro mindre än våra rådjur) äfvensom på klippdassar. För öfrigt lifnära de sig af mindre däggdjur (harar, jordekorrar, råttor o. s. v.) och foglar, hvarför de i fångenskapen kunna användas till att förfölja och utrota råttor ombord på fartyg och i husen. Dessa ormar äro lätta att döda och försvara sig icke, då de angripas af menniskor (möjligen om de såras). Infödingarna äta deras kött, och huden användes till allahanda prydnader och småsaker. C. R. S.