Sida 246
Pyromorfit ...
möjligen voro dock några specialfall af satsen redan tidigare bekanta. Om vägen, hvarpå Pythagoras upptäckt satsen, är intet med säkerhet kändt. Antagligen erhölls den genom ett slags experiment, på sådant sätt att han utgick dels från den före honom kända satsen, att en triangel med sidorna 3, 4, 5 är rätvinklig och att 32 + 42 = 52, dels från den observationen, att i en likbent rätvinklig triangel summan af qvadraterna på kateterna är lika med qvadraten på hypotenusan. Pythagoras' eget bevis är icke åt oss bevaradt, men af senare författare har en mängd olika sådana gifvits, bland hvilka må nämnas Euklides' bevis (Elementa I, 47) genom uppdelande af hypotenusans qvadrat i två rektanglar och Bhäskara-Acharya's med tillhjelp af proportionsläran. G. E.
Pythagoreiska tabellen, ett vid medeltidens slut genom missförstånd uppkommet namn på multiplikationstabellen. Se Multiplikation.
Pythagoreiskt kors (Lat. littera pythagorica, furca), gaffelkors. Se Kors.
Pytheas (Lat. Pytheas) från Massilia (nu Marseille) i Gallien, framstående forngrekisk forskningsresande, geograf, astronom och matematiker, lefde mot slutet af 4:de årh. f. Kr. Till kusterna af det vestra och nordvestra Europa företog han en djerf upptäcktsresa, hvilken utsträcktes ända till det i den yttersta norden belägna Thule (se d. o.), om hvilket för den klassiska forntiden i öfrigt obekanta land han har åtskilliga upplysningar att meddela. Af P:s reseskildringar finnas nu endast fragmentariska utdrag hos andra författare. Hans uppgifter voro redan under den klassiska forntiden föremål för mycken misstro, hvilken dock icke synes hafva delats af de framstående geograferna Hipparchos och Eratosthenes. P. stod i vetande tydligen långt framför sina samtida, och mycket af hvad han hade att meddela måste af denna orsak förefalla dem sagolikt och otroligt. Å andra sidan är det dock alls icke omöjligt, att en viss benägenhet för det underbara verkligen haft inflytande på hans uppfattning och framställning. P. är den förste grek, som utfört en mätning af solhöjden; han har äfven bestämt himmelspolens läge i förhållande till de i dess granskap befintliga stjernorna. P:s fragment äro samlade och utgifna af svensken Arwedson (1824) och tysken Schmekel (1848). A. M. A.
Pythia (Lat. Pythia), Apollons orakelförkunnande prestinna i Delfi (se d. o.).
Pythiska spelen (Grek. ta Pythia), en af det forna Greklands stora samfällda nationalhögtider, inrättades enligt sagan af Apollon sjelf till åminnelse af hans seger öfver draken Python. De firades hvart fjerde år (3:dje året i hvarje olympiad) i Augusti månad på den åt Apollon helgade krissaiska slätten vid Delfi, hvilken på grund af ett orakelsvar aldrig fick odlas, och bestodo till en början endast af musisk agon (täflan i skaldekonst och musik), men från 586 f. Kr. äfven af gymnisk och hippisk agon (jfr Agon och Olympiska spelen). Från detta år voro spelen att räkna såsom en allmän grekisk nationalfest och stodo under ledning af amfiktyonerna. Segerpriset utgjordes af en lagerkrans. Åt segervinnarna i de pythiska spelen (pythionikai) är en samling af Pindaros' segersånger egnad. Spelen synas hafva egt bestånd till inemot slutet af 4:de årh. e. Kr. A. M. A.
Python. 1. Grek. mytol. Se Apollo. -- 2. Zool. Se Pythonslägtet.
Python, två macedonska fältherrar. Se Pithon.
Pythonomorpha (af Grek. python, ett ormslägte, och morfe, form), paleont., fossil ödleordning med långsträckt, ormlik kropp, många procoela kotor, lång, hög, sammantryckt svans, små, fenlika extremiteter, de bakre minst. Sklerotikalring i ögonen och många enkla tänder. Pythonomorpha, som lefde i hafvet, tillhöra kritsystemet, företrädesvis dettas yngre aflagringar i Nord-Amerika. De vigtigaste slägtena äro Mosasaurus (se d. o.) och Leiodon, af hvilka åtskilliga arter funnits i Sveriges kritsystem. B. L-n.
Pythonormarna, Pythonidae, zool., bilda en familj inom ormarnas ordning (Ophidia) bland kräldjuren. Kroppen är belagd med glatta fjäll. Stjerten är af medellängd och rund samt gör tjenst som griporgan. Bredvid analöppningen finnas rudiment af bakfötter. De undre stjertplåtarna bilda två rader. Tänder finnas på öfverkäks-, mellankäks- och underkäksbenen äfvensom på gom- och vingbenen. Dessa djur äro hemma i Gamla verldens varmare land, och bland dem är pythonslägtet (se d. o.) det mest bekanta. C. R. S.
Pythonslägtet, Python, zool., föres till pythoriormarnas familj (Pythonidae), ormarnas ordning (Ophidia) och kräldjurens klass. Hufvudet är långt, fyrsidigt pyramidformigt, med främre delen täckt af plåtar och den bakre af fjäll; näsborrarna ligga mellan två olikstora plåtar. Enligt iakttagelser, anställda i zoologiska trädgårdar, ringla honorna af flere arter inom detta slägte sig omkring sina i en hög lagda ägg, bilda på sådant sätt kring dem en ihålig kägla, hvars högsta spets utgöres af hufvudet, och förblifva i denna ställning, tills äggen efter flere veckor utkläckas. Härunder utvecklar det rufvande djuret en ansenligt högre värmegrad än det omgifvande rummets. Ungarna växa fort och börja taga föda efter den första tandömsningen. Vid ungefär fyra års ålder kunna de hafva uppnått en längd af 3 och under de nästa tio åren af 7 m. Tigerormen, P. molurus, blir 5--8 m. Nosplåten har två och de båda främsta öfre läpp-plåtarna hvar sin grop. Hufvudet är blekgult till ljusbrunt, med köttfärgad panna och nos samt en brun, Y-formig, med öppningen framåtvänd fläck på sin bakre del. Ryggen är ljusbrun, med en rad stora, i allmänhet fyrkantiga, bruna fläckar. På kroppens sidor står en rad af likadana, mindre fläckar. Arten är hemma på Vestra Indiska halfön, Java och Sumatra. -- Nätormen, P. reticulatus, blir 6--9 m. lång samt har två gropar i näsplåten och en i hvardera af de fyra främsta öfre läpp-plåtarna. Hufvudet bär tre svarta längdstreck och ryggen en nätlik teckning af svarta fläckar på blekbrun botten. -- Klippormen, P. natalensis, är gulbrun på kroppens främre tredjedel, för öfrigt mörkare olivbrun ofvan och på sidorna samt rödhvitaktig
Källa: Project Runeberg ·