Sida 245
Pyromorfit ...
sedlig-religiös reformator samt stiftade det pythagoreiska förbundet. Dettas aristokratiska skaplynne ådrog det förföljelse från det demokratiska partiets sida. P. dog vid 75 års ålder, 494 l. 493 f. Kr. P. berättas hafva varit den förste, som kallade sig filosof. Tillfrågad om han vore sofos (Grek., vis), skall han nämligen svarat, att han vore endast filosofos (»vän af vishet»). -- Det pythagoreiska förbundet har föga mindre än sin stiftare dikten och legendbildningen att tacka för mycket af hvad senare tider derom haft att meddela. Historiskt gäller, att dess syfte var på en gång vetenskapligt, sedlig-religiöst och politiskt. I sedligt afseende sträfvade dess medlemmar efter renhet, hvilken de sökte nå genom iakttagande af dietetiska föreskrifter m. m. äfvensom genom de hos grekerna vanliga öfningarna i gymnastik, musik m. m. För öfrigt ålågo dem sträng sammanhållning och inbördes vänskap, lydnad för föräldrar, öfverhet, lagar och de äldre i förbundet samt en obegränsad vördnad för stiftaren. Vid afgörandet af en tvistefråga, var det nog att med sanning kunna säga »han sjelf (P.) har sagt det» (Grek. avtos efa). Deras sedlighet egde sålunda ett starkt utprägladt doriskt skaplynne, hvarmed jämväl deras aristokratiska tendenser i politiskt afseende stämde väl öfverens. De förföljelser dessa ådrogo dem ledde till förbundets sprängning samt dess medlemmars död (år 470 f. Kr. blefvo pythagoréer brända) eller landsflykt. Det återställdes visserligen sedermera. Men redan på Aristoteles' tid (4:de årh. f. Kr.) var skolan så godt som utslocknad. Den pythagoreiska filosofien, ehuru inför efterverlden riktad med ett innehåll, som i många afseenden röjer ett nyare ursprung, förskrifver sig af flere skäl dock sannolikt, åtminstone till sina grunddrag, från P. sjelf. Dess hufvudsakliga innehåll är, så vidt utrönas kan, följande. Från det faktum, att allt är bestämdt af tal och mått, och att talen utgöra likasom de urbilder, efter hvilka allt är danadt, drager man den slutsatsen att talen utgöra tingens i dem sjelfva immanenta eller närvarande väsende: talen äro ej blott tingens väsentliga form, utan de element, af hvilka dessa sjelfva bestå. Talen fördela sig i udda och jämna. De udda såsom det begränsade och bestämda ega sin motsvarighet i och utgöra grunden till det bättre och fullkomliga i verlden, under det att de jämna representera det sämre och ofullkomliga. Verldsförklaringen blifver en fantastisk konstruktion af tillvarons väsentliga former efter analogi med talen och deras inbördes förhållanden. Härvid spelar dekadsystemet en vigtig rol. I allmänhet anses en företeelse förklarad, så snart man till henne funnit någon aritmetisk analogi. Vid det närmare utförandet gör man äfven bruk af tonerna och harmonien dem emellan (särskildt oktaven). Pythagoréerna hafva genom att på tonförhållandena tillämpa aritmetiska lagar inlagt stor förtjenst om den musikaliska harmonilärans utveckling. Äfvenså tagas till hjelp vid verldsförklaringen de geometriska figurerna, fattade efter aritmetiska analogier (hvarvid punkten representerar enhet, linien tvåhet o. s. v.). Läran om elementen förefinnes hos dem, dock troligen ej såsom en ursprunglig, af dem funnen lära, utan som ett lån från Empedokles. Deras astronomiska insigter voro för sin tid stora. Ett märkvärdigt framsteg inom denna vetenskap hafva de gjort genom den läran, att vexlingen emellan dag och natt skall förklaras ej, såsom man förut hade sökt göra, genom solens, utan genom jordens rörelse (beträffande denna rörelses art och natur hade de ej några djupare, för en nyare forskning hållbara åsigter). De hafva derjämte inlagt stora förtjenster i och för bestämmande af planeternas ordning. De antogo äfven en rörelse hos fixstjernehimmelen, ehuru långsammare än jordens. Rörelsen hos den förre frambringar »sferernas harmoni», en ljuf musik, hvilken vi dock ej kunna höra, enär vi från barndomen äro vana dervid. P. ensam var detta förbehållet, enligt senare legender. I pythagoréernas lära om menniskan, hvarom vi i öfrigt ej ega någon närmare kännedom, är själavandringsläran det märkvärdigaste. Själavandringen fattades såsom ett själens återvändande till jorden i ny kroppslig gestalt. För öfrigt lärde de ock en vedergällning efter döden. Ehuru pythagoréerna väsentligen leddes af ett etisk-religiöst intresse, stå dock deras etiska satser ej i något närmare samband med deras filosofi; de ega öfver hufvud en föga vetenskaplig karakter. P:s och hans efterföljares verksamhet på detta område var ej vetenskapsmännens, utan de sedlige reformatorernas. De böra i detta afseende ställas vid sidan af sådana företeelser som t. ex. de sju vise. Som vetenskapsmän vore de »fysiker» likasom sina samtida. -- P. efterlemnade ej några skrifter. Men hans förnämste lärjunge, Filolaos, meddelade i skrift åtskilligt om P:s läror. L. H. Å.
Pythagoras (Lat. Pythagoras), grekisk bildhuggare från Rhegion i Magna Graecia, var verksam i förra hälften af 5:te årh. f. Kr. (ungefär till 470), således näst före den grekiska plastikens högsta blomstring. Han representerade i sin konst en sträng naturalism, framställde hufvudsakligen atletfigurer i brons och synes endast undantagsvis hafva sysselsatt sig med heroiska och mytologiska ämnen. Men inom sitt område berömmes han för skarp naturiakttagelse och utprägling af formen. Derjämte omtalas han som den förste, hvilken lagt vigt på rytm och symmetri, hvarmed måste menas hela gestaltens harmoniska företeelse, delarnas öfverensstämmelse sins emellan och med det hela. Utom atleter framställde han djurfigurer, såsom ett fyrspann i Olympia, Europa på tjuren i Tarent. Af herosbilder nämnes en vingad Persevs, af gudastatyer en Apollo i Thebe. C. R. N.
Pythagoreiska kommat, musikt. Se Komma 2.
Pythagoreiska lärosatsen, matem., kallas satsen, att i en rätvinklig triangel summan af qvadraterna på kateterna är lika med qvadraten på hypotenusan. Upptäckten af denna vigtiga sats (som äfven benämnes Magister matheseos) tillskrefs Pythagoras redan af den grekiska geometriens äldste historieskrifvare Evdemos;
Källa: Project Runeberg ·