Apostolisk, hvad som på ett eller annat sätt står i sammanhang med någon apostels lif eller lära.
Apostoliska bref, de i Nya Testamentet upptagna läroskrifterna af apostlar.
Apostoliska fäder (patres apostolici) kallar man de kyrkolärare, som varit apostlarnas omedelbare lärjungar och äro författare till de äldsta skrifterna på den teologiska literaturens område. Till dessa fader räknas Barnabas, Clemens Romanus, Hermas (alla, så vidt man känner, lärjungar af Paulus), Ignatius, Polycarpus, Papias (lärjungar af Johannes) och den okände författaren af "brefvet till Diognetus". Deras skrifter likna i mycket dem vi ega af apostlarna, utan att dock kunna mäta sig med dessas i andekraft och djup. Somligas äkthet är icke häller ännu fullt afgjord.
Apostolisk församling, hedersnamn för de af apostlarna sjelfva omedelbart grundlagda kristna församlingarna, såsom de i Antiochia, Ephesus, Jerusalem, Korinthus.
Apostoliska kanones kallas i allmänhet alla gamla kyrkliga (apostoliska) regler och föreskrifter, som hafva sin källa i den muntliga eller skriftliga traditionen. Den förnämsta bland de många samlingarna af detta slag och derför vanligen ensam bärande namnet "apostoliska kanones" är den samling af 85 särskilda regler, hufvudsakligen gällande klereciet, hvilken dels förekommer som bihang till de Apostoliska konstitutionerna, dels äfven själfständigt under namnet Canones apostolorum. Dessa 85 kanones äro allmänt erkända inom den grekiska kyrkan. Den romersk-katolska åter har sedan Dionysius Exiguus (omkr. år 500) aldrig antagit mer än 50. Samlingen är af syriskt ursprung och har sannolikt uppkommit efter hand, från slutet af 4:de till midten af 5:te årh. Apostoliska konstitutioner kallas en samling af äldre kyrkliga föreskrifter rörande såväl presters som lekmäns kyrkliga lif. Samlingen utgöres af 8 böcker, af hvilka de 6 första bilda ett helt för sig och säkerligen äro författade redan i slutet af 3:dje årh. Den 7:de boken, liksom äfven den 8:de, förskrifver sig från början af 4:de årh., men den sistnämnda kom dock i bruk långt senare än den förra. De äro skrifna på grekiska, och deras anseende har ej häller sträckt sig långt utom den grekiska kyrkan.
Apostolisk konung, en titel, som af påfven Sylvester II år 1000 skänktes till konung Stefan af Ungern. Påfven Clemens XIII förnyade densamma 1758 för Maria Teresia och hennes efterträdare såsom konungar af Ungern.
Apostolisk kyrka, den kristna kyrkan i det lista årh., medan hon ännu stod under apostlarnas eller deras lärjungars ledning. Äfven den katolska kyrkan kallar sig med detta namn.
Apostoliska män, apostlarnas lärjungar och medhjelpare, synnerligen de som ej efterlemnat några skrifter.
Apostoliska stolen, den påfliga regeringen.
Apostolisk succession (Lat. successio apostolica), "apostolisk följd". Den katolska kyrkan uppställer den fordran på giltigheten af en prestvigning, att hon i oafbruten ordningsföljd leder sitt ursprung från någon apostel.
Apostoliskt symbolum (Apostolisk trosbekännelse) kallas det första och förnämsta bland de trenne hufvudsymbola, hvilka äro allmänt antagna i hela den kristna verlden. Det är väl icke i sin nuvarande form författadt af apostlarna, såsom man af namnet skulle vara frestad att antaga, men det var likväl mycket tidigt i bruk i den äldsta kyrkan och begagnades såsom offentlig trosbekännelse af dem, hvilka undfingo det heliga dopet. Fullkomligt ohållbar är den af många, särskildt inom den romersk-katolska kyrkan (sedan 4:de årh.) hyllade åsigten, att alla apostlarna, innan de lemnade Jerusalem, skulle hafva lemnat hvar sitt bidrag till denna bekännelse för att derigenom åstadkomma en fast och säker trosnorm och afvärja inbrytande villomeningar. Den apostoliska andan är dock omisskännelig. Detta symbolum torde i sin nuvarande form (ungefärligen densamma hos både katoliker och protestanter) icke vara äldre än 5:te eller 6:te årh. J. H. B.
Apostolisk välsignelse, den välsignelse, som utdelas af påfven, i hans egenskap af Petri efterträdare.
Apostrof (Grek. apostrofe, bortvändande). 1) Retorisk figur, bestående deri, att en talare under utvecklingen af ett ämne vänder sig ifrån detta och tilltalar en närvarande person eller en frånvarande, såsom vore han närvarande. I minnestalet öfver Luther nyttjar Tegnér denna figur, då han efter åtskilliga betraktelser öfver tidsandan och tidsförhållandena afbryter sig sjelf med orden: "Förlåt mig, ädle Luther!" - 2) Skriftecken, ett komma i radens öfre kant ('), hvarmed betecknas, att en eller flere bokstäfver eller en hel stafvelse blifvit utelemnad, t. ex, sad' i st. f. sade. A. M. A.