Symboliska böcker

Symboliska böcker l. Symbola kallas de bekännelseskrifter, hvilka framställa en kyrkas lärobegrepp till skilnad från andra kyrkors samt sålunda tjena kyrkans anhängare både till trosbekännelse och igenkänningstecken (symbol). Gemensamma för alla större kristna kyrkosamfund äro de tre s. k. ekumeniska symbola: det apostoliska symbolum (se Apostolisk), det nicenska symbolum (se Arianer) och symbolum quicunque l. athanasianska symbolum (se d. o.). Dessutom uppsattes i synnerhet i 16:de årh., med anledning af den genom reformationen framkallade splittringen inom kristenheten, särskilda bekännelseskrifter för de olika kyrkorna. Såsom symboliska böcker för romersk-katolska kyrkan gälla sålunda Decreta et canones oecumenici et generalis concilii tridentini, Professio fidei tridentinae och Catechismus romanus ex decreto concilii Tridentini ad parochos (se Tridentinska mötet) samt de vid Vatikankonciliet 1870 fastställda »definitionerna» om påfvens universalepiskopat och ofelbarhet. Grekisk-katolska kyrkans förnämsta bekännelseskrift är Confessio orthodoxa l. Ryska katekesen (se Confessio, sp. 524). Inom de flesta lutherska kyrkosamfund anses följande skrifter som symboliska: Augsburgiska bekännelsen (se d. o.), Augsburgiska bekännelsens försvar (se d. o.), Schmalkaldiska artiklarna (se d. o.), Luthers båda katekeser (se Katekes) och Konkordieformeln (se d. o.). I den reformerta kyrkan finnas flere olika symboliska böcker (se Confessio, sp. 523, och Consensus), i allmänhet antagna endast i de land eller städer, efter hvilka, de blifvit kallade. Största auktoriteten hafva emellertid Heidelbergkatekesen (se d. o.) och de helvetiska konfessionerna. -- Enligt sitt ursprungliga ändamål voro de särskilda symboliska böckerna inom de protestantiska kyrkorna endast framställningar af lärobegreppet vid en viss tidpunkt. Redan i slutet af 16:de årh. började man emellertid tillerkänna dem en oinskränkt auktoritet äfven i de delar, hvilka endast innehålla teologiska lärosatser af omtvisteligt värde. Med 18:de årh. gjorde sig den satsen gällande att presterna voro bundna vid symbola, icke emedan (quia), utan försåvidt (quatenus) dessa öfverensstämde med den Heliga skrift, och sedermera gjordes från det rationalistiska partiet häftiga angrepp på bekännelseskrifterna såsom dogmatiska läronormer. Under den reaktion, som inträdde i början af 19:de årh., arbetades kraftigt på återupprättandet af de symboliska böckernas teologiska och kyrkliga auktoritet. Af nutidens fria teologi betraktas de såsom historiska urkunder, som framställa de olika protestantiska kyrkornas egendomliga religiösa åskådning, men hvilkas teologiska form ingalunda är oföränderligt giltig.