Confessio, Lat., konfession, bekännelse, kallas den af ett kyrkosamfund antagna och till ett lärosystem ordnade' uppfattningen af kristendomen (t. ex. den lutherska konfessionen). Detta namn bäres jämväl af åtskilliga bland de symboliska böckerna samt af några andra bekännelseskrifter, hvilka ej blifvit antagna och således ej ega symbolisk giltighet. De förnämsta af dessa bekännelseskrifter äro följande. A) Evangelisk-lutherska.
1) C. augustana. Se Augsburgiska bekännelsen. -- 2) C. hafnica, äfven kallad De köpenhamnska artiklarna (43 till antalet). Den författades af Hans Tausen och framlades af de danske lutheranerna på herredagen i Köpenhamn 1530, fjorton dagar efter Augsburgiska bekännelsens framlemnande i Augsburg. -- 3) C. saxonica, författad af Melanchthon 1551, på uppdrag af kurfursten Morits af Sachsen. Den kallas äfven Repetitio confessionis augustanae och innehåller 23 artiklar. -- 4) C. würtembergica, af Brenz, i 35 artiklar. Bägge de sistnämnda ansluta sig nära till Augsburgiska bekännelsen och framlemnades 1552 i de lutherska ständernas namn på kyrkomötet i Trident, men utan påföljd.
B) Reformerta (som i allmänhet antagits endast i de land eller städer, efter hvilka de blifvit kallade).
1) C. anglicana, 1552, af Cranmer och Ridley, i 42 artiklar, grundvalen till de trettionio artiklarna (se d. o.). -- 2) C. anhaltina, 1579, en motskrift mot Konkordie-formeln. Den upphöjdes till Anhalts bekännelse 1596. -- 3) C. argentina l. tetrapolitana, af Bucer, i 22 artiklar. Den framlades vid riksdagen i Augsburg 1530 af de fyra sydtyska städerna Strassburg, Kostnitz, Memmingen och Lindau för att uttrycka deras väsentligen zwingliska åsigt om nattvarden. Dessa städer antogo dock 1532 Augsburgiska bekännelsen. -- 4) C. basileensis (prior) et mulhusana, i 12 artiklar. Den antogs endast i Basel och Mülhausen och är sannolikt författad af Oswald Myconius 1532--34. Dess nattvardslära förmedlar öfvergången från Zwingli till Calvin. -- 5) C. belgica, i 37 artiklar, ursprungligen en privatskrift af en vallonsk prest, Guido de Bres. Den trycktes först på franska 1562, framlemnades samma år till Filip II och blef antagen på en synod i Antwerpen 1566. -- 6) C. gallicana (Confession de la Rochelle), i 40 artiklar, af okänd författare (man har gissat på Calvin sjelf). Den antogs på en synod i Paris 1559 och stadfästes af Henrik IV på en synod i La Rochelle 1571. -- 7) C. helvetica prior (äfven kallad C. basileensis posterior), 1536, i 27 artiklar, uppsattes hufvudsakligen af Bullinger och godkändes af de flesta protestantiska kantonerna i Schweiz. Afsigten med densamma var åstadkommandet af en förening med den lutherska kyrkan, hvarför dess nattvardslära, ehuru i sjelfva verket zwinglisk, i uttrycken närmar sig den lutherska. -- 8) C. helvetica posterior, i 30 kapitel, af Bullinger. Den utgafs 1566 och antogs af alla reformerta schweiziska kantoner, utom Basel, samt derjämte af de reformerte i Polen, Ungern, Skotland och Frankrike. Ehuru den är riktad mot den lutherska kyrkan, är dess calvinism, i synnerhet predestinationsläran, framställd i mildrade ordalag. -- 9) C. marchica, utgifven 1614, i 16 artiklar, af kurfursten Johan Sigismund i Brandenburg, såsom ett insegel på håna öfvergång till den reformerta kyrkan. Dess förnämste författare var Martin Fussel. Den framställes såsom en närmare bestämning till Augsburgiska bekännelsen, hvilken kurfursten fortfarande sade sig antaga.
I nattvardsläran är den likväl calvinsk. -- 10) C. presbyterianorum l. Westminsterkonfessionen, omkr. 1643, i 33 artiklar, strängt calvinsk, fick symboliskt anseende i Skotland. -- 11) C. scotica, i 25 artiklar, uppsattes af Knox på en synod i Edinburgh 1560. Den är likaledes strängt calvinsk, men har en mildrad predestinationslära.
C) Grekisk-katolsk.
C. orthodoxa, äfven kallad Ryska katekesen. Dess ursprungliga och fullständiga titel är: Orthodoxos homologia tes katolikes kai apostolikes ekklesias tes anatolikes, d. ä. "rättrogen bekännelse af den katolska och apostoliska kyrkan i österlandet". Den författades af metropoliten Petrus Mogilas i Kiev, närmast för att motarbeta de af Cyrillus Lukaris i grekiska kyrkan uppväckta sympatierna för calvinismen. 1643 underskrefs den af samtliga den grekiska kyrkans patriarker, 1672 stadfästes den på en synod i Jerusalem, och 1721 blef den för ryska kyrkan antagen af Peter den store. Den är affattad i katekesform och består af tre delar, hvilka handla om tron, hoppet och kärleken. Den godkänner läran om de sju sakramenten och om transsubstantiationen, men vidhåller, om ock i mild form, de gamla skiljaktigheterna mellan den romerska och den grekiska kyrkan.
(Tridentinska trosbekännelsen, som är en af den romersk-katolska kyrkans symboliska böcker, kallas på latin icke "confessio", utan Professio tridentina.) E. J. Ö.