Arianer

Arianer benämnes (efter sin hufvudman Arius) ett i 4:de årh. uppkommet parti inom den kristna kyrkan, emot hvilket denna på de tvänne första ekumeniska mötena (325 o. 381) formulerade sin bekännelse angående treenighetsläran. Hufvudmannen, Arius, var en presbyter i Alexandria. Han förnekade Kristi guddom och förklarade Sonen vara endast en af Fadern skapad varelse, om än intagande främsta rummet bland allt skapadt. Fördömd och exkommunicerad af sin biskop, Alexander, lyckades emellertid Arius vinna ett icke ringa antal anhängare, och innan kort upplågade en strid, som snart sträckte sig öfver hela orienten. Kejsar Konstantin den store fann sig deraf föranlåten att utlysa det ekumeniska (allmänna) mötet i Nicæa (i Mindre Asien) 325, hvilket möte bevistades af kejsaren sjelf samt omkring 300 biskopar från hela den då varande kristenheten. Der blef — hufvudsakligen genom den då unge arkidiakonen, sedermera biskopen Athanasius' öfvertygande bevisning — arianismen å nyo fördömd, och såsom kyrkans tro fastställdes, att Sonen är af samma eviga guddomsväsende som Fadern, född af Fadern af evighet och icke en skapad varelse. Med undantag af Arius och tvänne biskopar underskref hela församlingen denna bekännelse, som under namn af den nicenska bekännelsen (symbolum nicænum) ännu i dag är gällande i alla kristna kyrkosamfund. Arius sjelf måste gå i landsflykt. Dermed var dock striden ingalunda bilagd. Arius hade anhängare vid sjelfva det kejserliga hofvet, och äfven kejsaren var ej fullt ense med sig sjelf med afseende på den omtvistade frågans lösning. Också skulle A. på hans befallning återinsättas i sitt ämbete. Men Athanasius, som nu efterträdt Alexander på biskopsstolen i Alexandria, vägrade på det bestämdaste att efterkomma kejsarens önskan, hvilket hade till följd, att äfven han sjelf afsattes och landsförvisades. Kort derefter dog emellertid såväl Arius som kejsaren, och Athanasius fick återvända till sin biskopsstol. Lugnet var dock fortfarande stördt. Den nye kejsaren, Constantius, var arianismen tillgifven och likaså en stor del af Orientens biskopar, då deremot de vesterländske biskoparna troget fasthöllo vid den nicenska bekännelsen. Athanasius drefs å nyo i landsflykt, och det arianska partiet stod nu på höjdpunkten af sin makt. Men denna splittrades snart genom allehanda stridigheter bland arianismens egne bekännare. Under det att ett parti, de s. k. semiarianerna (halfarianerna) l. homojusianerna, ansågo, att Sonen är till väsendet snarlik Fadern, förklarade deremot de strängare arianerna att detta vore ett otillbörligt jämkande, och uppställde såsom sin åsigt, att Sonen icke blott eger ett annat väsende än Fadern, utan är honom till väsendet fullkomligt olik, hvarför de fingo namnet anomöer (se d. o.). Det rättrogna partiet åter kallades homusianer. Striden fortgick ända till Constantius' död. Under den nye kejsaren, Julianus, som hyllade religionsfrihetens grundsats, vann den nicenska bekännelsen öfverhand. Valens deremot var en ifrig anhängare af arianismen och förföljde med mycken bitterhet annorlunda tänkande. Under hans tid antogo vestgoterna den arianska tron, och från dem spridde sig arianismen äfven till de flesta andra bland folkvandringens stammar. I kejsar Thedosius den store fick den nicenska bekännelsen åter det kraftigaste stöd. Han sammankallade det andra ekumeniska mötet (i Konstantinopel 381), der nicenska mötets beslut fastställdes och arianismen fördömdes. Dermed var ock dödsstöten gifven åt arianismen inom det romerska riket. Deremot lyckades han bibehålla sig länge nog hos de germanske stammarna, längst hos longobarderna, hvilka först under konung Grimoald (d. 671) öfvergingo till den katolska tron. J. H. B.