Ärftlighet. Såsom fall af ärftlighet betecknas i det dagliga lifvet sådana företeelser som att vissa egendomligheter i kroppsformen (särskildt ansigtsbildningen), vissa utpräglade naturanlag eller böjelser, vissa missbildningar eller vissa sjukdomsanlag återfinnas hos flere individer med gemensam härstamning. Är det en egenskap hos aflägsna förfäder, som går igen hos en individ med öfverhoppande af mellanliggande slägtled, föreligger s. k. atavism (se d. o.). Forskar man närmare efter de möjliga orsakerna till en dylik öfverensstämmelse, så finner man i många fall, att individerna utvecklat sig under samma yttre förhållanden (klimat, föda, yrke, uppfostran o. s. v.) och till följd deraf fått en del förvärfvade egenskaper gemensamma. I andra fall kan man afgjordt utesluta inverkan från den omgifning, hvari individen utvecklat sig, såsom orsak till en viss egenskap, och det är sådana egenskaper, som vi beteckna såsom ärfda. — En medfödd egenskap kan antingen vara ärfd eller förvärfvad under fosterlifvet. En egenskap, som vi träffa hos en individ, och hvilken vi måste uppfatta såsom ärfd, kan ofta nog saknas hos föräldrarna. En efterföljande generation har samma allmänna artkarakterer som den föregående, men utgör ej en fullständig upprepning af densamma. Intet är vanligare, än att barnen i en familj eller ungarna i en kull förete betydande olikheter såväl sinsemellan som med föräldrarna, och dessa olikheter kunna ej förklaras ensamt genom antagande af olika inverkan från omgifningen under utvecklingens förlopp. Vi måste uppfatta såväl likheterna som olikheterna såsom ärfda. Från denna synpunkt sedd, är ärftligheten ett inflytande, som jämte omgifningens inverkan bestämmer en individs utveckling. Huru kommer detta inflytande till stånd? Tvänne olika fiskarter lägga sin rom i samma vatten. Romkornen från de olika arterna likna hvarandra i högsta grad; de utveckla sig under samma förhållanden, men slutresultatet blir olika. Emellan romkornet och det färdiga fiskynglet ligger en kontinuerlig serie utvecklingsstadier, hvilken vi kunna följa med mikroskopets tillhjelp. Hvarje efterföljande stadium är betingadt af, är en nödvändig följd af det näst föregående, så att hela förloppet af utvecklingsserien i hvarje särskildt fall är bestämdt genom beskaffenheten af det ursprungliga romkornet. — »Musikaliskt öra» hos en person är en egenskap, som betingas af en särskild utveckling af hörselorganet och af en viss del af hjernans tinningslob. Vi veta, att denna egenskap utvecklas genom öfning, men vi veta också, att vissa personer, äfven om de öfva sig aldrig så mycket, ej kunna blifva musikaliska. Det erfordras härför, som man säger, ett medfödt »anlag», vi kunna säga ett ärfdt anlag. Lika litet nämligen som en person ensamt genom yttre inflytanden kan göras musikalisk, lika omöjligt är det att hänföra uppkomsten af detta anlag hos individen till något inflytande under fosterstadiet. Det återstår då att antaga, att det ifrågavarande anlaget fanns redan hos ägget. Vi komma således till den slutsatsen, att en person är musikalisk derför att hans hörselorgan och en viss del af hans hjerna hafva nått en viss utveckling, som ursprungligen är betingad af en viss beskaffenhet hos den befruktade äggcell (se Ägg), ur hvilken den ifrågavarande individen utvecklat sig. På detta sätt måste de flesta egenskaperna hos den utvecklade individen hänföras hvar och en till någon viss beskaffenhet hos den befruktade äggcellen eller någon del af densamma. Med mikroskopets tillhjelp kan man följa förloppet af befruktningen samt embryots utveckling. En spermatozo intränger i det mogna ägget, och spermatozoens kärna sammansmälter med kärnan i ägget till en kropp, som kommer att utgöra kärnan i den befruktade äggcellen. Denna cell delar sig derefter i tvänne dotterceller och dessa åter i två o. s. v., och på detta satt uppkommer den komplex af celler, som utgör embryot, ur hvilket den nya individens olika väfnader utveckla sig, i det att vid den fortgående förökningen af cellerna dessa småningom antaga bestämda karakterer, såsom epitelceller, nervceller, muskelceller o. s. v. I ägget och spermatozoen förefinnas den kommande individens egenskaper såsom anlag (jfr d. o). På hvilket sätt dessa anlag inom de nämnda kropparna äro representerade, derom har man hyst mycket olika föreställningar. Enligt den moderna uppfattningen äro ägget och spermatozoen celler, jämnställda med de element, af hvilka organismens väfnader äro sammansatta, och till hvilka vi förlägga alla lifsprocosser. De lefvande cellerna i sin ordning måste vi tänka oss sammansatta af ännu enklare organiska element (komplexer af molekyler), angående hvilkas natur forskningen dock ännu ej lemnat oss någon upplysning. Ur de döda cellerna kunna vi isolera en mängd olika substanser, hvilkas kemiska sammansättning vi med vanliga kemiska metoder kunna lära känna. Men antagandet att den lefvande cellen utgör endast en blandning eller en lösning af ett antal dylika substanser är ej tillräckligt för att förklara de inom den lefvande cellen förlöpande processerna. Begreppet molekyl kunna vi ännu ej omedelbart subordinera under begreppet lefvande cell. Tills vidare skjuta vi in dem emellan föreställningen om en »organisk komplex af molekyler». Dessa molekylkomplexer tillägga vi förmågan att dela sig, tillväxa genom upptagandet af nya molekyler och utföra vissa förrättningar. Såsom exempel på dessa molekylkomplexer kunna klorofyllkornen i växtcellen anföras. — Vid alla spekulationer angående ärftlighetens natur har föreställningen om dylika elementardelar af en cell spelat en mycket vigtig rol. Man har hänfört de olika anlagen till dylika molekylkomplexer inom ägget och spermatozoen. Darwin framställde en hypotes om en s. k. pangenesis: hvarje cell alstrar på sina olika utvecklingsstadier s. k. gemmulae, små kroppar, hvilka sedan cirkulera inom organismen. Ägget och spermatozoen innehålla en mängd sådana gemmulae, som förefunnits inom moder-, resp. fader-organismen och öfverföras till den nya individen. På detta sätt utöfvar faderns och moderns hela organism ett inflytande på afkommans utveckling. Åtskilliga gemmulae utveckla sig ej hos den närmaste afkomman, utan först hos senare generationer. Denna hypotes om »pangenesis» stöter på flere svårigheter. De s. k. gemmulae skulle antagas cirkulera i blodet, men man kan ej genom blodtransfusion öfverföra egenskaper från en individ till en annan. Det väsentliga i pangenesisteorien, nämligen tanken att vissa materiella delar — molekylkomplexer — från fader- och moder-organismen medelst könsprodukterna (spermatozo och ägg) öfverföras till embryot och bestämma gången af dess utveckling, är upptaget i senare försök att utreda ärftlighetens natur. Nägeli framhåller, att af den materia, som ingår i en lefvande cell, en del kan anses förhålla sig passivt vid cellens lifsverksainhet. Denna del af cellmassan, som han kallar näringsplasmat, utgör det material, som på olika sätt omformas vid cellens olika förrättningar. En annan del af cellen — det s. k. idioplasmat — spelar ungefär samma rol som ett ferment; idioplasmat påverkar näringsplasmat, bestämmer de förändringar, som detta material undergår, utan att sjelf dervid förändras. Vid cellens delning öfvergår idioplasmat oförändradt till dottercellerna och öfverför dervid modercellens egenskaper till dessa senare. Idioplasmat antages af Nägeli förefinnas i organismens alla celler och medelst könsprodukterna öfverföras från den ena generationen till den andra. Denna åskådning förutsätter emellertid, att, på samma sätt som hos växten en knopp, en lök, en stickling kan utveckla sig till en fullständig växtindivid, likaledes hvilken växt- eller djurcell som hälst skall kunna gifva upphof till en ny individ. Denna förmåga tillkommer dock endast ett slags celler, nämligen groddepitelcellerna (se Ägg), från hvilka äggen, resp. spermatozoerna, leda sitt ursprung. Weismann antager derför, att af de celler, som utgöra embryot, endast grodd-epitelet bibehåller i oförändrad form det ursprungligen i den befruktade äggcellen befintliga idioplasmat. Inom de öfriga cellerna differentieras idoplasmat — förlorar utvecklingsmöjligheter, förenklas till sin byggnad — samtidigt med att dessa celler antaga allt bestämdare karakterer af vissa väfnadsceller: nervceller, muskelceller, körtelceller o. s. v. Af det ursprungliga idioplasmat i den befruktade äggcellen differentieras en del till kroppsidioplasma i de olika väfnadscellerna, under det att en annan del i oförändrad form deponeras inom groddepitelet såsom groddplasma och öfverföres till efterföljande generationer. På detta sätt bibehålles groddplasmats kontinuitet.
R. Hertwig har påvisat, att cellkärnan innehåller en substans, som möjligen kan identifieras med idioplasmat, nämligen nukleinet eller kromatinet, såsom denna substans äfven kallas till följd af sin benägenhet att upptaga färgämnen. Cellens delning är alltid förbunden med vissa egendomliga förändringar i kärnan. Kromatinet anordnas i form af trådslyngor, s. k. kromosoomer eller kärnsegment. Hvar och en af dessa bildningar klyfves på längden i tvänne dottersegment, som skilja sig åt och komma att ingå i kärnan till hvar sin af de tvänne dotter-cellerna. På detta sätt fördelas hvarje den minsta partikel af kromatinet i den ursprungliga cellen lika på kärnorna i dottercellerna. I kärnan ligger kromatinet deponeradt, utan att deltaga i cellens öfriga förrättningar, ända tills cellens delning inträder. Cellkärnan kan sålunda betraktas såsom cellens fortplantningsorgan. Spermatozoernas och äggcellernas kärnor hafva analog härstamning, nämligen från kärnor i groddepitelcellerna. Vid befruktningen förenas kärnan från en spermatozo med kärnan i den mogna äggcellen, och man har visat, att hvar och en af den befruktade äggcellens tvänne dotter-celler i sin kärna innehåller lika mycket kromatin från spermatozoen som från den mogna äggcellen. — På grund af dessa och andra iakttagelser angående förloppet vid befruktningen är man böjd att antaga kromatinet i spermatozoens och äggcellens kärna såsom det materiella substratet för ärftliga egenskapers öfverförande. I enlighet med detta åskådningssätt uppfattar man likheter mellan individer med samma härstamning såsom ett uttryck för öfverensstämmelse i kromatin eller groddplasma hos dessa individer. En musikalisk faders musikaliske son är musikalisk ej derför att fadern har denna egenskap, utan derför att groddplasmat hos såväl fadern som sonen medgifvit denna utveckling af hjerna och hörselorgan. Variationerna, de individuella olikheterna, betingas deraf att vid sammansmältningen af groddplasma från fadern och från modern ett tredje slags groddplasma uppkommer, som endast delvis öfverensstämmer med hvart och ett af de båda föregående. Uppfödare af hästar, nötkreatur o. s. v. kunna ofta nog på grund af erfarenhet med ganska stor säkerhet förutsäga egenskaperna hos afkomman vid blandning af olika djurraser, men några allmänna lagar angående förhållandet mellan faderns och moderns inflytande på afkomman har man ej kunnat uppställa. — En fråga, som blifvit mycket diskuterad, är den huruvida af föräldrarna förvärfvade egenskaper kunna öfvergå på afkomman, d. v. s. huruvida man kan antaga, att groddplasmat, sedan det en gång blifvit deponeradt hos en individ, kan påverkas genom yttre inflytanden. De flesta iakttagelser tala emot ett sådant antagande. Kinesiskorna, hvilka sedan århundraden varit underkastade seden att under uppväxten hämma fotens utveckling, födas likväl med normala fötter. Hundar och kattor med afhuggen svans föda ungar med normal utveckling af svansen. Mot beviskraften af dessa iakttagelser kan man göra den invändningen att ingreppen å organismen varit för stora, det är endast små förändringar, som möjligen kunna öfvergå på afkomman. Några sådana iakttagelser föreligga dock ännu ej. J. E. J–n.