Aristophanes (Aristofanes), grekisk komediförfattare från Athen, föddes, enligt den sannolikaste uppgiften, omkr. 444 f. Kr. och dog 388 eller föga senare. Hans första stycke uppfördes redan 427. Men på grund af sin ungdom kunde eller vågade A. icke sjelf framträda såsom författare och leda inöfningen, utan öfverlemnade till en början sina stycken åt några af sina vänner (af facket), hvilka uppförde dem såsom sina egna. I eget namn uppträdde A. första gången år 424 med det ännu bibehållna stycket Riddarna. Hans sista stycke, Plutos, uppfördes 388, kort före skaldens död. - Aristofanes' lustspel tillhöra den s. k. "äldre attiska komedien". En stor del af dessa stycken röra sig kring politiska frågor, och skalden riktar sina uddhvassa vapen i synnerhet mot den herskande demokratiens mäktige hufvudmän: Kleon, Lamachos m. fl. I andra stycken vänder han sig mot samtida poetiska och filosofiska riktningar och deras representanter. Öfver hufvud är det denna komedis uppgift att skoningslöst angripa allt skeft och förderfligt i tidsandan och samhällsutvecklingen. Hon skyr dervid icke att, när så behöfves, hålla spegeln framför ögonen på sjelfva det suveräna folket i dess helhet och låta det rätt grundligt skratta åt sina egna dårskaper. Ett tillfälle till mera rakt på sak gående föreställningar gafs äfven i den s. k. parabasen, en för komedien egendomlig större chorsång, under hvilken den dramatiska handlingen alldeles hvilar och den på orchestran uppställde chören genom en hel omsvängning vänder sig från skådebanan till publiken, hvilken han i eget eller i författarens namn tilltalar. Den allvarliga och sedliga tendens, som sålunda ligger till grund för det Aristofaneiska lustspelet, hämmar emellertid på intet vis den hejdlöst uppsluppna munterheten i framställningssättet. I fråga om fantasirikedom, lefvande karaktersteckning, blixtrande qvickhet och fulländadt herravälde öfver formen kan A. ställas vid sidan af alla tiders störste skalder. Hans språk är den renaste atticism, och hans teckning af hvardagslifvet i Athen är, ehuru betydligt parodierande, en rik källa för kännedomen om den tidens kulturförhållanden. Visserligen förekomma i de flesta af hans stycken en mängd uttryck och scener, hvilka nog mycket afvika från vår uppfattning af det anständiga och passande; men dels torde dessa i och för sig sjelfva hafva förekommit den atheniensiska publiken vida mindre anstötliga, dels hafva de äfven sin förklaring i den grekiska komediens ursprung ur de vid Dionysos-festerna brukliga phallos-sångerna, i hvilka enligt sakens natur den ystraste sinliga uppsluppenhet hade fritt spelrum.
I allt skall A. hafva författat 44 eller, enligt en annan uppgift, 54 stycken, af hvilka 11 finnas i behåll: 1) Acharnerna (uppf. 425) prisar fredens fördelar och landtlifvets behag gent emot det då för tiden rådande krigstillståndet och det bullersamma lifvet i staden. - 2) Riddarna (424) är ett politiskt tendensstycke, fullt af de bittraste invektiv mot den mäktige demagogen Kleon. - 3) Molnen (423) gisslar den förvända riktningen mom samtidens filosofi, hvarvid dock skalden begått det svåra misstaget att hufvudsakligen utgjuta sin galla öfver Sokrates, hvilken här göres till sofistikens representant. - 4) Getingarna (422) hånar den i Athen allt mera öfverhandtagande processlusten. - 5) Freden (421), till tendensen likartad med Acharnerna, gifver ett uttryck åt hela folkets längtan efter en välbehöflig fred. Stycket uppfördes kort före den s. k. Nicias-freden. - 6) Fåglarna (414), Aristofanes' mest fulländade skapelse, gifver under bilden af en i molnen grundad fogelstat (nephelokokkygia, "molnfoglaborg") en harmlöst parodierande satir på athenarnas politiska lättrogenhet och benägenhet att inlåta sig på vidlyftiga och äfventyrliga företag. I intet annat stycke är stämningen högre och gladare, och ingenstädes har skaldens rika fantasi tagit en friare flykt. - 7) Lysistrata (411) är i motsats till Foglarna författad under de bekymmersammaste politiska förhållanden, och A. låter der Athens qvinnor sammansvärja sig för att tvinga männen att ingå den efterlängtade freden. - 8) Thesmophoriefesten (410), ett på öfverraskande vändningar rikt intrigstycke, är närmast riktadt mot Euripides och hans skaldeskap, hvarjämte sedeförderfvet bland Athens qvinliga befolkning eftertryckligt gisslas. - 9) Grodorna (405) rörer sig ännu mera än det föregående på den literära kritikens område. Äfven här göres Euripides till föremål för hån, hvaremot Aeschylos hyllas såsom sorgespelets store mästare och äfven Sofokles med beröm omnämnes. - 10) Qvinnoförsamlingen (392) återupptager den redan i Lysistrata förekommande grundtanken att under en tid af stor oreda och betryck låta qvinnorna taga politiken om hand. - 11) Plutos (388) framställer huru rikedomens gud genom sin blindhet råkat i händerna på dåligt folk och derigenom sjelf blifvit utsatt för många obehag, till dess han slutligen återfår sin synförmåga och derigenom sättes i stånd att på ett mera tillfredsställande sätt utdela sina håfvor. Ämnet i detta stycke är allmänt menskligt, utan hänsyftning på speciella tidsförhållanden eller personer. Såväl i detta hänseende som genom hela sitt kompositionssätt bildar det öfvergången från den "äldre" till den s. k. "mellersta" komedien.
Bland Aristofanes' lustspel finnas följande att tillgå i svensk öfversättning: Molnen, af Thomander (1826); Riddarna (under titel Demagogerna) af C. A. Hagberg (1834); Plutus af H. G. Lindgren (1834, disp.); Foglarna af Hj. Säve (1869). A. M. A.