Arm

Arm, anat., menniskans öfre, de fyrhändta djurens främre lem (extremitet), mellan axeln och handen. Armen består af två delar: öfver- och under-armen, förenade med och rörliga mot hvarandra i armleden. Öfverarmen har till grundstomme ett ben: öfverarmsbenet (humerus), underarmen två ben: stora armpipan (ulna, alnbenet) och lilla armpipan (radius, strålbenet). Armen täckes af en ganska iin förskjutbar hud, genom hvilken en del blodådror (arm-venerna) skimra blå eller framstå på ytan som rundade strängar. Under huden ligger en på under-armen ganska stark aponevros; derinom muskler (armmusklerna), som gifva a rmen hans yttre form och röra hans särskilda delar. De muskler, som röra öfver-armen, ligga på skuldran; de för underarmen kring humerus; de, som finnas kring armbågen och på under-armen, röra hand och fingrar, och dessas ofta långa senor stryka fram å under-armens nedre tredjedel, hvilken nästan saknar muskelmassa och derför är tunn och smal. På framsidan af öfver-armen ligga de starka böjmusklerna för under-armen, af hvilka en (musculus biceps) vid ansträngande böjning står fram som en oval klump, af hvars storlek och hårdhet man vanligen sluter till musklernas allmänna utveckling. Bakom och inom denna muskel framstryker stora armpulsådern (arteria brachialis), hvilken der lätt kan sammantryckas, hvarigenom blödningar hindras från hela armen der nedom. Artererna, liksom de större venerna och nerverna, ligga för öfrigt till största delen på djupet mellan musklerna. Vid underarmens nedre ände träder å flathandsidan, 1/2-2 tum ofvan tummens rot, en något större arter (arteria radialis) fram tätt under huden, mellan denna och radius; det är der man brukar undersöka pulsen. Stundom har dock denna arter ett afvikande lopp, så att puls icke kännes på detta ställe; han igenfinnes då vanligen på utsidan af strålbenet, något längre ned. Bland armens nerver - af hvilka en del gå till huden och förmedla den ganska slöa känseln i denna, andra till musklerna, betingande dessas rörelser - må här omtalas en: ulnar-nerven, hvilken ligger ytligt och tätt bakom inre armbågs-knölen, mellan denne och den bakre, samt bl. a. utbreder sig i huden å lill-, ring- och långfingret. Vid tryck eller stöt på denne nerv å nämnda ställe vid armbågen framkallas en egendomlig smärta nedåt nämnde fingrar, hvilken, förmodligen emedan hon förnimmes i ringfingret, af folktron anses häntyda på inträffande enklings- eller enke-sorg. I vissa allmogemål kallas nerven "tjufsenan". - Armen är att betrakta såsom stjelk, skaft, för lemmens väsentligaste del, handen, hvilken till följd af armens längd och rörlighet får ett vidsträckt område för sin verksamhet och lätt kan bringas i en mängd olika ställningar till kroppen och omgifningarna. Man jämföre menniskans öfre extremitet med den motsvarande hos öfriga däggdjur, foglar eller fiskar. Vid gång, språng och hopp äro menniskans armar så att säga pådrifvare eller balanseringsstänger; vid simning äro de skaft, medelst hvilka de kroppen uppbärande skoflarna utsträckas; vid klättring tjenstgöra de som lyfthakar; vid mimiken (gester) hafva de ock sin rol - i de tre sistnämnda fallen, liksom för det mesta, i samband med och tjenande händerna. G. v. D.