Ascoli

*Ascoli, Graziadio Isaia, italiensk språkforskare, född d. 16 Juli 1829 i Graz af israelitiska föräldrar, författade redan som sextonårig autodidakt en god afhandling om förvantskapen mellan Friuli-dialekten och valakiskan, och då han vid tjugufem års ålder gaf ut sina Studj orientali e linguistici (2 bd, 1854–55), vann han redan ett berömdt namn i vetenskapen. 1860 inrättades i Milano för honom en professur i jämförande språkforskning, och på denna plats, som han ännu bekläder, har A. oaflåtligt verkat utomordentligt framgångsrikt såsom lärare och skriftställare. De fleste af Italiens nu lefvande språkforskare hafva sökt hans undervisning och bekänna sig såsom hans lärjungar; en mängd italienska och utländska lärda samfund (dock ej något svenskt) har hedrat honom med ledamotskap, och 1889 blef han af italienska regeringen utnämnd till senator. A:s utmärkande egenskaper såsom vetenskapsman äro omfattande lärdom och beläsenhet, stor kombinationsförmåga och djerfhet i hypotesen, parade med sträng systematiskhet i arbetet. Hans stil är stundom, i likhet med flertalet italienares, något tung. Han har belyst och fört framåt såväl flere af språkvetenskapens allmänna spörsmål som vissa skilda, t. o. m. de mest skilda, grenar bland dem. Han var en af de förste, som tillämpade den nyare fonetikens resultat på den historiska språkforskningen, i Studj ciitici (I, 1861, II, 1877), en samling uppsatser i jämförande språkforskning och italiensk dialektologi. Till den rätta uppfattningen af ljudlagarna har han gifvit förträffliga bidrag i sina Lettere glottologiche (1881–86; i synnerhet i bref III jämte efterskriften). Möjligheten af en rationel dialektgruppering har han, mot Paul Meyer, bevisat i sina Schizzi francoprovenzali och en efterskrift till dem (i »Archivio glottologico», II, III). I frågan om literaturspråkets förhållande till dialekterna har han gjort vigtiga inlägg (i »Arch. glottol.», I och VIII), hvilka blifvit af stor praktisk betydelse för hans eget literära modersmål. Deremot kan hans bidrag till lösningen af problemet om språkens ursprungliga enhet genom hans försök att sammanföra de semitiska och indo-europeiska språken (i Nesso ario-semitico) knappast betraktas såsom lyckadt. På speciella språkområden har A:s verksamhet varit lika fruktbringande som flitig. I yngre dagar egnade han sig företrädesvis åt sanskrit och jämförande språkforskning, hvarom utom ett par redan citerade verk hans Fonologia comparata del sanscrito, del greco e del latino (1870) bär vittne. Sedermera vände han sig hufvudsakligen till de romanska språken. Han har med sin afhandling om de ladinska eller rätoromanska dialekterna (»Arch. glottol.», I) lagt grunden till en förträfflig italiensk dialektforskning, som han sjelf och hans lärjungar sedan fullföljt, hufvudsakligen i det af honom utgifna »Archivio glottologico» (13 bd sedan 1873). Han har skrifvit en mästerlig sammanfattande uppsats om de italienska dialekterna (»Arch. glottol.», VIII); han har bestämt och beskrifvit en ny dialektgrupp, den »franko-provençalska», i vestra Schweiz, östra Central-Frankrike och nordvestra Italien (»Arch. glottol.», III). På den romanska, liksom på den antika, ordforskningens (etymologiens) område har hans djerfhet i hypotesen stundom stått hindrande i vägen för uppnående af säkra resultat, men hans diskussioner äro alltid lärorika. Ett liknande öde har drabbat A:s försök att i de romanska land, Gallien och Nord-Italien, som en gång voro keltiska, uppvisa inflytelser af keltiskan på de nuvarande språken (»Lettere glottol.», I). Franskans vokalism skulle till och med, enligt A., till större delen bero på keltiska språkegenheter. Men dessa teorier hafva underkastats en segrande kritik af bland andra Gaston Paris, Thurneysen och Meyer-Lübke. Emellertid har uppenbarligen önskan att ytterligare utreda denna fråga fört A. under senare år till omfattande keltologiska arbeten, hvilka burit frukt i utgifvandet af vigtiga fornirländska texter, med kommentar, öfversättning och glossar (allt i »Arch. glottol.», sedan 1878, ej ännu afslutadt). Om man till detta lägger, att A. äfven skrifvit ett verk om zigenarna (Zigeunerisches, 1865) och behandlat Iscrizioni greche, latine, ebraiche di antichi sepolcri giudaici del Napolitano (1878), finner man hvilken vidsträckt kapacitet han besitter och af hvilken betydelse han varit för den moderna språkvetenskapen. J. V.