Athene l. Athena, Grek. mytol., den rena. klara luftrymdens gudinna, motsvarande Miner va i den romerska mytologien. Hennes urgamla, fullständiga namn är Pallas Athene, som sannolikt betyder "den lanssvingande blomstrande".
Om hennes ursprung funnos tvänne olika uppfattningar. Enligt den äldre tänktes hon vara född ur den dunkle, brusande hafsström-inen (Grek. Triton), hvarför hon ock kallades "den tritonfödda". Detta namn tolkades senare såsom "den vid floden Triton (i Beotien) födda". Vida mer utbredd var den yngre sagan om hennes födelse ur Zevs' hufvud. Zevs förmäler sig med Okeanos' dotter Metis (klokheten); men af fruktan att hon skulle föda en son, som kunde varda mäktigare än han sjelf, uppslukar han henne, som redan är hafvande med en dotter. Derpå måste Hephaistos med sin yxa klyfva hans hufvud, ur hvilket A. då, fullrustad i strålande vapen, springer fram under hela naturens fruktansvärda uppror. Dessa bägge uppfattningar äro ej utan inbördes sammanhang. Det klara dagsljusets och den strålande eterns gudinna framgår ur vattnets dunkla dimmor eller ur det regn digra molnets panna. - A. kallades dottern af en mäktig fader, den strål-ögda eller strålblickande (glaiikopis), i samband hvarmed den för sina stora rödgula ögon med den svarta glödande pupillen utmärkta attiska ugglan (Grek. glaux) blef ett af hennes attribut.
Kulten. Hufvudsätet för Athene-kulten var Akropolis (borgen) i Athen. Der dyrkades hon i den äldre tiden öfvervägande som naturgudinna, i den senare mera som en etisk, som det krigiska modets och sorn konstflitens gudinna. Der hade hon ock två framstående helgedomar: Erech-theion, hennes kult-tempel, i hvilket hon dyrkades såsom A. polias (den stadsskyddande), samt Parthenon, som var helgadt åt A. par-thenos (jungfrun). Se Akropolis. - Den förra helgedomen vittnar om en tid, då Ättikas befolkning hufvudsakligen egnade sig åt åkerbruk och fredliga sysselsättningar. Med de tappre och sjöfartsidkande ionierna trädde de båda ioniske stamgudarna, Apollo (patroos) och Po-seidon, i förgrunden. Den senare gjorde enligt sagan anspråk på herraväldet öfver Ättika och lät medelst en stöt af sin treudd mot den kala klippan en saltkälla framspringa; men Athene lät på samma klipphäll det första olivträdet uppskjuta och helsades af både gudar och irienniskor som det framtidsrika ställets her-skarinna. - Bland de många festerna till Athe-nes ära voro pan-atheneerna de förnämsta.
I förhållande till menniskolifvets många vigtiga u p p gif ter är A. den mäktiga gudajungfrun, främst den krigiska gudinnan, men i motsats till Åres alltid den med förstånd och besinning ordnade stridens gudinna. Såsom den skyddande, afvärjande, förkäinparide (A. pro'-machos) dyrkades hon i Ättika, Beotien, Ma-cedonien, Troas m. fl. st. Hon ansågs hafva lärt menniskorna att tygla hästen och spänna honom för vagn och dyrkades med anledning deraf, ofta i förening med Poseidon, i Ättika, Korint in. fl. st. Att hon äfven uppfattades som sjöfartens skyddsgudinna, lära oss sagorna om Danaos, om Athene-tjensteii på Ilhodos och om argonavttåget. - Många äro de fredens verk och stiftelser, hvarmed A. lyckliggör sina land och dyrkare. I öfverensstämmelse med den gamla attiska sagan är hon en barnfostrande gudinna; såsom den rena och klara luftens gudinna är hon äfven helsans; dock, hon är ej allenast familjelifvets, utan äfven statslifvets skyddsgudinna i Athen, Troizene, Sparta, Chios in. fl. st. samt de större stainförbunderis högsta skyddarinna. - Vidare tillskrefvos henne vissa arter af odling och konstflit. Så främst olivodlingen i Ättika. Såsom konstflitens gudinna (A. ergane) ansågs hon hafva lärt menniskorna ej blott att spinna och väfva, hvarpå de gamla symbolerna spinnrocken och peplos hänvisade, utan ock allt slags konstarbete af timmermannen, guldarbetaren, smeden, skeppsbyggmästaren m. fl. I dessa egenskaper dyrkades A. vida omkring, i den senare, vidsträcktare uppfattningen delande äran med Hephaistos och Prome-thevs. Äfven skall hon hafva uppfunnit flöjten, krigstrumpeten och den krigiske vapendansen, (pyrrhiche). - Slutligen är A. såsom den himmelska klarhetens gudinna tillika den andliga klarhetens och den lugna besinningens gifvarinna, hvadan hon särskildt vårdar sig om de hjeltar, som i detta afseende stå henne nära. På detta syftar ock hennes romerska namn M e n e r v a (Minerva).
Hennes stående attribut voro: cgiden, stormskölden (som hon hade gemensamt med Zevs), en bild af åskmolnet, liksom den svängde lansen betecknar blixten, och det skräckinjagande medusahufvudet, gorgoneion, som aldrig saknades på gudinnans bröstpansar; dessutom de redan nämnda: ugglan, spinnrocken och peplos.
Bilder. De ålderdomliga kultbilderna voro dels sittande, dels stående, hvar och en efter sin särskilda betydelse kännetecknad med flere eller färre af de vanliga attributen. De stående med svängd lans och upplyft sköld kallades "palladier", bland hvilka det troiska var prisadt framför andra; men äfven Athen och andra orter berömde sig af att ega dylika från himmelen nedfallna skyddsbilder. Den ideale bilden af A. fastställdes för alla tider af Fidias. Bland hans sex Athenc-bilder, hvilka för länge sedan hafva gått förlorade, voro följande tre de berömdaste. 1) A. parthenos., en kolossal kryselefantin (guld- och elfenben-stod) i Parthenon, framställande den jungfruliga gudinnan i en ned till fötterna fallande chiton, med gorgoneion-egiden på bröstet, hjelm på hufvudet och i den högra handen en segergudinna (nike), i den venstra en lans. - 2) Den på Athen s akropolis stående jättehöga brons-stöden al' A. promachos, det attiska folkets väp-
nade skyddsgudinna, hvars hjelmbuske och spjutspets ända från Sunions udde voro synliga för seglaren, och som qvarstod ännu mot slutet af det 4:de årh. e. Kr. (se den restaurerade utsigten af Akropolis under d. o.). - 3) Den sköna bronsstaty, som lemnerna reste, äfven-ledes på Akropolis, och hvilken framställde A. såsom den fredliga konstflitens gudinna. Fidias' Athene-ideal visar en hög allvarlig gestalt med ett ansigte, som vittnar om andens ostörda herskaremakt, om fasthet och klarhet. - Bland de i behåll varande antika framställningar af A., hvilka bäst torde återspegla den storartade karak-teren i Fidias' skapelser, må här nämnas: den sköna marmorbysten i Mimenens glyptotek, Pallas (Minerva) Velletri i Louvren, statyen (A. pottas) i Villa Albani, Minerva Gimtiniani (äfven kallad M. medica) i Vatikanen samt en staty i London (se fig.), v. K.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.